Måndag morgon...

Oj, vad det känts tufft hela helgen! Att jag har ätit i skolmatsalen har satt igång mer oro/ångest än vad jag trodde. Inte för maten jag har ätit utan oro över att jag har inte kontrollen längre! Jag åt i matsalen tisdag till fredag förra veckan. Denna veckan blir det inte eftersom jag inte är på jobb, men nästa vecka är det på det igen. Är bara att fortsätta att äta där till det inte blir ett orosmoment. I lördags var vi bjudna hem till sambons föräldrar, åt gott och hade trevligt. Igår var vi mest bara hemma, gick en promenad i det fina vädret och pratade. Jag tycker om våra promenader, vi pratar alltid så mycket om allting när vi är ute och går.

På kvällen var det jobbigt, ovissheten kändes av. Vad kommer vågen att säga imorgon, kommer jag att ha rusat upp i vikt... - hade ingen kontroll! Självklart vet jag innerst inne att man går inte upp i vikt av att äta skolmaten en vecka (eller flera veckor). Alla elever och flertalet personal gör det utan att gå upp i vikt så varför skulle jag göra det?

Blev förvånad (och lite skrämd) imorse, hade gått ner 0,3 kg - inte mycket men ändå.Jag tyckte verkligen att jag tog vanliga/normala portioner och vi åt vanlig varierad mat på kvällen. Vet att kroppen inte är någon robot utan det kan variera både upp och ner.... Jag får ta till mig lärdomen av att jag inte har ätit tillräkligt i veckan och bättra på mig till denna veckan

Vi ska iväg på minisemester nu idag. Åker från Köpenhamn med Oslofärjan och är hemma igen på onsdag. Jag ska njuta av allting från maten till ledigheten och sällskapet med sambon. Jag ska lämna ätstörningen hemma och alla dumma tankar som den ger mig!

Vad händer för roligt hos er denna veckan?
/Kramar

Gårdagens samtal (och dagens)

Igår var jag på samtal med E-K och vi har ju haft en paus nu på några veckor. Tid som jag har till att tänka på vad jag vill och vad jag är villig att arbeta för. Är bara jag som kan göra jobbet! Berättade hur trött jag var och att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. Visst jag kan sätta upp "utmaningar" för mig och genomföra dem, men hur gör jag det och inte kompenserar på annat sätt (omedvetet eller medvetet). Hur gör jag för att släppa på kontrollen kring maten? Jag gör lunchlådor till mig, jag lagar oftast all mat hemma och det är jag som planerar veckomatsedeln... Försökt få med sambon, men det är fortfarande jag som har kontrollen.

En sak att prova (som jag vet kommer att bli tufft) är att äta i skolmatsalen varje dag. Äta den mat som serveras och självklart äta normala portioner. Skolmaten är kanske ingen favorit hos mig och så har jag som argument att det är dyrare att äta där än att ta med sig matlåda hemifrån. Men om jag tänker på vad jag kommer att vinna på att börja äta maten där så är det rätt så billigt. Jag har ingen kontroll om vad som finns i maten och det är rätter som jag vanligtvis inte äter hemma. Ätit där både igår och idag (och jag har ätit vanliga portioner). Igår serverades spagetti och köttfärssås, vi pratar vanlig spagetti och inte fullkorn. Idag var det fiskgratäng med potatis och imorgon och på fredag får jag helt enkelt se vad det blir :). Hur ska jag nu göra för att inte kompensera hemma resterande måltider då? Igår skrev jag en veckolista där jag försökte variera och verkligen inte bara ta säkra rätter..... Tror nog att detta kan bli en bra "utmaning" för mig på många vis, dels så utsätter jag mig för en ny miljö och nya människor att äta lunch med varje dag. Detta är tufft för mig, att inte veta vem jag ska äta lunch med eller vad - jag går utanför min trygga zon. Just nu hoppas jag att jag inte tagit på mig en för stor utmaning, men jag kan inte gå och harva mer utan det är dags att börja arbeta! Dags att börja arbeta för att bli frisk!

Idag hade jag samtal med psykologen, K. Jag är nog mer förvirrad när jag går därifrån än vad jag är när jag går dit. Ofta ställer hon frågor som jag har svårt att besvara. Jag har undertryckt min kropps känslor och behov så många år att jag har svårt att lyssna på min kropp och mitt hjärta. Ännu en sak att träna på....

Så vad tycker ni om min utmaning - att äta i skolmatsalen nu ett tag framöver. Tror ni att jag klarar det?

Trött på allting!

Jag är så otroligt trött just nu, trött på allting! Jag är trött på:

• mitt arbete
• min förbannade sjukdom
• att min mens fortfarande krånglar och att jag inte "svarar" på behandlingen. 
• ska jag fortsätta....

Är besviken på flera saker också, hur personalhälsan på mitt arbete är. Här bryr vi oss inte om de som arbetar här och de får bli behandlade hur som helst... Jag är besviken på mig själv, besviken på att min kropp inte svarar på behandlingen. Var på ultraljud idag och fast jag ätit två kurer som ska stimulera ägglossning så fortfarande ingen ägglossning... Jag är besviken på mig själv även för att jag är så otroligt trött, jag vill få känna mig pigg igen. 

Är kanske lite för mycket just nu och det är väl en anledning till att jag har varit tyst, läst och begrundad era inlägg men inte orkat svara eller skriva egna. När jag nu väl skriver är det ett "kräk-inlägg", inte så roligt för er att läsa så SORRY!

Ska på samtal idag med E-K, har haft en liten paus nu från våra samtal och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vill bli frisk! Jag vill bli fri från dumma tankar och handlingar. Jag vill kunna få ett naturligt förhållande till mat och träning. Jag vet att jag har alla "verktyg", men har jag viljan och kämparandan för att orka med det hela. 

Jag har bestämt mig (nu medan jag skrev) att jag ska skriva ett avskedsbrev till ätstörningen, det är dags att den lämnar mitt liv. Den påverkar mig för mycket och den påverkar människor omkring mig. Det är dags att lämna det kapitlet bakom mig. Jag behöver släppa på kontrollen på maten, dels på innehåll och på portioner. Har ni några bra tips på vad jag kan göra?

Känns lite bättre efter jag har fått "kräka" av mig, hoppas att ni har det bättre idag än vad jag har!

/Kramar

arbetets påverkan och hur mycket ska man tåla?

Arbetar som lärare och just nu har vi det ganska tufft på vårt program. Vi upplever lite stöd från vår ledning och allting bollas tillbaka på oss. Vi ber om hjälp och stöttning för att hinna med i vårt arbete, hjälp för att hinna hjälpa alla elever. Hjälp för att inte känna oss otillräkliga - vi får; tips på appar, att vi ska berömma eleverna när de kommer 10 minuter för sent och stör lektionen (de kommer ju)... Jag kan nog tycka att ett krav man ska kunna ställa på gymnasielever är att de ska försöka vara i tid till lektionen och uppföra sig ordentligt - hur ska de annars klara sig ute i arbetslivet sedan?

I fredags hade jag en mindre rolig incident, blev kallad "efterbliven" sisådär 10 gånger och jag kände mig efteråt riktigt påhoppad av eleven. Inte första gången han har brusat och sagt olämpliga saker till lärare, både till mig och andra kollegor. Vad händer - ingenting? Går till ledningen och rektorn pratar med honom. Han skulle komma be om ursäkt på fredagen (för han var ju verkligen ångerfull...). Kommer han och ber om ursäkt? Nej, idag knackade han på dörren och ha - "ja, jag skulle be om ursäkt för det jag sa i fredags." och så gick han iväg för han hade ju lektion, jag riktigt kände hur ångerfull han var (eller inte...). Varför behöver han vara ångerfull - ingenting händer ju! När jag senare på morgonen idag tog upp det med min rektor att jag blev riktigt påhoppad och nu är det dags att det ger konsekvenser, man kan inte kalla sin lärare för efterbliven, äckel, idiot mm... Jag vill inte att han ska få vara med på lektionerna i min kurs denna veckan, han får uppgifter att arbeta med. Jag tyckte jag var tydlig med att jag var inte bekväm med att han honom på mina lektioner. Självklart bollas det tillbaka till mig - "men det löser ju inte den dåliga relationen mellan er två om han straffas" och "Vad tycker du att vi ska göra för att få en bra relation mellan er två". Kalla det för straff eller konsekvens - beteendet är inte acceptabelt och varför ska det bollas tillbaka på mig. Är det jag som ska må dåligt över detta. Spytt av mig en del nu, även om det kanske inte är intressant för er att läsa detta.... Men jag ska ärligt säga att jag är jäkligt trött på mitt jobb nu! Dags att börja leta nytt - har ni några jobbtips till mig?

Självklart påverkar detta mig, men jag tänker inte låta det påverka mig till att jag trilla ner (eller djupare) ner i sjukdomen igen. Jag är på väg uppåt, på väg mot ett friskare liv.  Bara för att det är skit på jobbet nu så ska det inte leda till att jag tar ut det över mat och träning. Lättare sagt/skrivet än gjort men jag ska göra mitt bästa!

Hur har ni det ute i höstvädret nu?

/Kramar