Årsresumé 2012 - del 1

Tänkte försöka skriva ihop en resumé om vad som hänt under året, läser era och inspireras av hur långt ni har kommit och hur mycket ni kämpar! Vet inte om jag lyckats lika bra.... Men här kommer mina tankar kring mitt år! Inser att den kommer att bli lång - så jag delar upp den i lite mindre stycke :) Hoppas att ni orkar att läsa den då.
Snart ska jag och sambon iväg och fira nyår hos vänner. Det ska bli en bra avslutning på året och en ännu bättre start på det nya året som kommer! Mina tankar och mål inför nästa år kommer snart :)

Januari
Vi firade nyår hos några vänner och jag åt lite för mycket godsaker, mådde rejält illa efteråt och bestämde mig för att ta tag i träningen lite bättre detta året. Inte att jag skulle trilla ner i sjukdomen igen utan att jag skulle må bättre. Jag gick på behandling hos öppenvården och allting gick bra. Vägde några kilo över det lägsta intervallet. Släppte nog lite för mycket på ramarna och det blev godsaker lite väl ofta! Vikten ökade lite under januari och jag började att försöka hålla godsakerna till helgerna. Jag och min sambo köpte vårt hus och det var en lycklig månad!

Februari
Månaden gick snabbt! Mådde bra och levde livet, lite väl gott kanske för vikten ökade lite hela tiden. Låg fortfarande inom mitt ok-intervall men jag började att närma mig den övre gränsen. Började nog att kännas skrämmande men vi båda (sambon och jag) njöt av livet tillsammans och gjorde småutflykter mm. Vi firade bland annat 6månader tillsamman och gick ut på en fin restaurang i helsingborg. Jag drack lite vin till maten och blev lullig :)

Mars
Nu när jag tittar tillbaka kan jag se att här börjar jag att dra in på onyttigheterna eller försöker iallafall! Har mycket ångest och frustration, går över mitt ok-intervall och försöker hålla igen på godsakerna. Är svårt nu när jag har släppt på ramarna lite väl mycket. Blir en månad med mycket träning! Ökar antalet pass och längden/intensiteten också. Äter fortfarande godsaker mm, men försöker att minska in på det. Släpper ibland fri och då blir det lite väl mycket och jag får ångest och kompenserar.... Vi börjar att förbereda oss för flytten och jag kände att det blev otroligt mycket i livet igen, hade svårt att få ihop pusslet och hinna allting.... Börjar att känna mig tjock och sjukdomen tar nog ett hårdare grepp om mig igen, har mycket tankar om nyttig mat och träning.

Del 1 slut - fortsättning kommer :)
Kramar

Dålig dag igår och det känns inte bra idag heller!

Jag och min sambo hade en bra dag igår hemma :) Vi började morgonen med att åka och simma sedan hem till en god och lång frukost! Efter det så städades det och donades hemmavid. Vi hann även ta det lugnt ett tag innan vi skulle bort på kvällen.

Vi var inbjudna till några kusiner till min sambo som har fyllt år, de brukar alltid bjuda på god och "bra" mat så jag hade inte tänkt på det innan. När maten sedan ställdes fram så var det något av det värsta ätstörningen kan tänka sig - smörgåstårta. Massa majonäs, klet och vitt bröd. Tog en liten bit men sedan fixade jag inte mer! Vet nog med mig att det inte blev tillräkligt, speciellt som jag inte tog någon kaka eller godisbit sedan. Men jag fick sådan avsmak och äkelkänsla! Speciellt när man såg andra (överviktiga personer) kränga enorma mängder. Mina tankar säger direkt - äter jag mer blir jag lika tjock!

Kändes tufft när jag vaknade imorse, vill bara kompensera för smörgåstårtan igår och så har jag vilodag idag... Lyckad kombination. Ska kanske se det som en utmaning, att verkligen vila idag fast jag åt smörgåstårta igår.....

Sitter och knåpar på en årsresumé men behövde bara "spy" av mig lite frustration och ångest

Julfirande

Nu är julen över, lite sorgligt för jag gillar det verkligen. Blev en bra och en dålig jul... På lillejulafton började jag med att väga mig. Vet att det var en söndag men jag vill inte väga mig efter vi firat julen hos mina föräldrar... Kan bli lite missvisande! Men det var ingen bra vikt, jag hade tappat lite till och det taggade mig faktiskt. Lillejulafton firar vi alltid hos mina föräldrar, min bror och hans familj kommer dit och så jag och min sambo och mina föräldrar. Åt bra av julmaten och provade det jag ville. Åt lite kakor och tog lite dadelgodis som jag bara älskar. Kändes också helt okej efteråt - jag menar nu måste jag gå upp i vikt! Julafton började inte så bra, ångest fanns i kroppen sedan gårdagen och jag började med att träna, kände att jag pressade mig själv lite mer än vad jag borde (och vad jag och min samtalsperson kommit överens om). Allting för att julfirande skulle kännas lite lättare. Vi firade jul hos min sambos syster med min sambos familj och dels hans systers sambos familj. Var mycket människor och det blev faktiskt jobbigt. När vi kommer dit ett tag före Kalle Anka så börjar de servera världens kakfat och många börjar frossa; Jag måste prova en sådan också, jag tror jag tar två av den, O, vad god den var. Massor av socker på klenäterna, vad gott! osv. När det sker så känner jag bara ett avsky och äklighet inför att äta det. Jag kunde inte äta något då och inte dricka glögg heller. Samtidigt blir jag så sur på mig själv! När sedan julbordet serverades åt jag av det jag ville och jag åt en bra mängd mat. Blev riktigt mätt men ingen matkoma (vilket ger ångest). Kände att jag började få ont i huvudet tidigt också, blir så när man äter frukost vid halv tio och inte äter något från halv fem sedan... Efter julklappsutdelningen så var det risgrynsgröt och ris ala malta. Jag kan säga att de har mer grädde än någon annan ris ala malta jag har sett tidigare. Fixade så klart inte att äta av det! Dömt att misslyckas. Lite senare på kvällen sattes gottebordet fram, och när det kommer till min sambos familj så pratar vi inte om det lilla (eller normala) gottebordet. Här finns allt och de flesta kränger i mängder. Ännu en gång så känner jag totalt avsmak och äklighet inför det. Är så mycket lättare om de hade kunnat ha en lite mer sansad inställning till frosseri... Åt ingenting, fanns inget som jag kände var sådär jättegott och som jag bara ville ha (som mitt dadelgodis dagen före). Slutade med att jag tog en clementin

Så vad vill jag ha berättat med detta? En dag gick bra men sedan blev det tufft, mest för att hos min sambos familj är det ett frosseri av allting utan like när det är ska firas något. Känner ni igen er i min känsla att när det blir så att andra frossar/kränger så får ni avsmak och fixar det inte? Ibland tror jag att jag är själv i den känslan och det är jättejobbigt. Jag vill ju inte låta min noja och sjukdom gå ut över dem. Hur löser ni det när ni hamnar i de situationerna???

Hoppas att era juldagar har varit härliga!
Kramar

Ett samtal som kändes tufft!

Jag var hos min kontaktperson igår på öppenvården. När jag gick därifrån kändes det tufft, vi hade ett långt samtal om vad jag vill med framtiden och hur jag behöver "arbeta" för att komma dit. Vi började med att diskutera maten och min kost en del men kom sedan att fördjupa oss i min träning. När jag tränar så pressar jag mig gärna rätt så hårt och ökar gärna tiden eller sträckan för att träna lite mer. Då känns det mer okej att äta lite gott på kvällen sedan. Så otroligt dumt och jag vet att det är att kompensera! I framtiden vill jag och min sambo har barn men för att kunna få det måste min kropp ha kommit igång och fungera ordentligt. För att kroppen ska kunna "komma igång" behöver jag gå upp i vikt. Hon skrev upp det väldigt bra (och pedagogiskt :)..)

Tränar mer så leder det på kort sikt att jag lindrar ångesten och kan unna mig något gott. På lång sikt så bryter det ner min kropp och gör att jag/vi inte kommer att kunna få barn. Om jag tränar mindre så leder det på kort sikt till mer ångest och jag kommer ha svårt att äta ordentligt och unna mig saker. På lång sikt leder det däremot till att min kropp börjar fungera normalt och jag börjar att bygga upp den. Hon menar att det är det jag måste jobba mot, hur ska jag tänka när jag tränar mindre för att inte få mer ångest och ändå kunna unna mig saker. Fick kanonbra tips på avslappningsövningar, att inte bli så prestationsinriktad när jag tränar osv.

Var över och tränade idag på lunchen, hade ställt in mig på 45 minuters spinning men så blev det bara 40 minuter. Instruktören missade en låt, kändes inte bra efteråt. Vi ska ju äta julbord med arbetet ikväll och hur ska jag då kunna äta gott om jag inte har tränat vad jag tänkt? Försökte under hela tiden efteråt tänka på mitt långsiktiga mål och jag gör det fortfarande när oron inför kvällen sätter in. Jag vet att det är otroligt dumt och jag borde kunna unna mig och äta gott ikväll... Men det blir många julbord under helgen och veckan som kommer och det stressar mig. Den dumma rösten i mitt huvud säger att det gäller att hålla igen så att jag inte går upp för mycket av all mat under julfirandet! Ska fokusera på mitt långsiktiga mål hela tiden ikväll och jag ska äta och ha det gott!

Just nu tycker jag att min kontaktperson var nog lite väl tuff mot mig igår, men samtidigt är jag tacksam för det. Jag behöver uppvaknandet och att tankarna snurrar efteråt är bara positivt!
Hur tänker ni andra inför julen? Släpper ni fritt eller lägger ni upp en plan innan så att ni vet vad och när ni ska äta? Är ju samtidigt rädd att det blir för lite (och för mycket), dumma tvekluvna känslor!

Om att släppa kontrollen!

Min största anledning till jag hamnade i ätstörningsträsket är egentligen inte att jag tycker att jag är tjock, just nu tycker jag att jag är alldeles för smal och pinnig. Jag vill egentligen ha mer former och inte vara så smal. Samtidigt vill jag inte vara tjock eller överviktigt.  Men att jag ändå har svårt att gå upp i vikt är att du förlorar jag känslan av att ha kontroll. Helt plötsligt kommer jag kanske att börja överäta och gå upp för mycket. Just nu har jag kontroll över siffrorna på vågen - jag har fel sorts kontroll! Just nu har jag det rätt så stressigt på jobbet, frustrationen är hög och jag känner inte att jag gör ett kanonbra jobb. Vi alla på jobbet har enormt mycket att göra och får lite stöd och hjälp av ledningen.... Kan nog tänka mig att många känner igen sig. När jag känner att det går "dåligt" på arbetet, jag hinner inte med och känner inte att jag är nöjd med mitt arbete då tar jag kontrollen över andra delar i mitt liv. Dessa delarna är oftast maten och motionen... Att vara duktig är viktigt för mig, är jag inte duktig på jobbet måste jag vara det i andra delar av mitt liv. Hur sänker man kraven på sig själv och lär sig vara nöjd?

En kort resume från förra veckan också... Var ju måndag igår! Jag har kämpat och tagit fighten med matmonstret. Ändå stod vågen stilla.. Direkt sa en dum tanke i mitt huvud  - BRA. Nu kan du vänta tills jul och se hur mycket du går upp då, så denna veckan behöver du inte kämpa... Så otroligt korkat!!! Jag har en del att gå upp till mitt ok-intervall och varför ska jag vänta. Är ju ändå inte så att jag lär frossa under julen, har ju svårt med onyttigheter så varför skulle det vara lättare under julen? Är bara att mata sjukdomen med att lyssna till den rösten. Så igår på kvällen plockade jag och sambon fram en stor skål med torkad frukt och nötter och åt efter tacosen... Gott var det :)

Hur tänker ni andra där ute inför julen??? Är det en jobbig period eller ser ni fram emot den?
Kramar

Varför???

Blir så trött på mig själv! Jag tog nya tag i början på veckan och bestämde mig för att nu jäklar!!! Ju längre veckan går ju mer vaklar jag, Nu måste jag ha ätit tillräkligt, har ju stoppat i mig massor, nu har jag gått upp flera kilo osv... Märkte att jag nog slutet av veckan har ätit dåligt och självklart gav det resultat. Jag har gått ner (ännu mer) i vikt. Känns bara så hopplöst, nu har jag ännu mer att gå upp, ännu fler kilo som jag måste se till att äta upp mig för. Tycker egentligen inte om att gå upp i vikt av vanlig mat - känslan är direkt att jag har ätit för mycket... Men det är bara att ta nya tag - denna veckan ska jag lyckas!!

Träningen har ändå gått hyfsat, jag har faktiskt minskat ner och tagit det lugnare under veckan. Samtalet i onsdags väckte många frågor. Så lite framsteg finns där.

Ska berätta om en sak som hände i helgen och hur dumt det kan bli! Jag och min sambo hade varit och ätit hos hans föräldrar, god mat och helt okej. Efteråt så bjöds det på kakor och annat, jag åt ingenting utan tog lite frukt som hans mamma alltid också brukar bjuda på. Sedan när vi kom hem så var ju min sambo mätt, efter alla kakorna. Jag insåg ju att jag nog skulle äta något mer den dagen, bara frukost och en sen lunch är inte okej. Gjorde en varm macka, men när sambon inte skulle äta så gick det bara inte... Varför har jag så svårt att äta när jag ska äta själv? Kändes som det var fel att äta när han inte skulle äta... Som att det var onödigt och fel av mig att äta, speciellt en varm macka... Efter lite bråk så tog han och åt lite frukt så jag åt mackan också men det kändes fel.. Är det någon som känner igen sig där ute?

Nä, nu ska jag ta nya tag och denna veckan ska jag lyckas att gå upp i vikt. Är inte värt att skjuta på det, har ju ändå en del att gå upp!!!
Önska mig lycka till :)

Tankar efter gårdagens samtal och nya utmaningar

Hade samtal med min kontaktperson på öppen vården igår, A. Var ett riktigt bra samtal. Vi diskuterade vad som hänt sedan sist och hur jag har haft det och mått. Jag hade några "utmaningar" med mig till detta samtalet. Dels så skulle jag öka på mellanmålen de dagarna jag tränar på eftermiddagarna och det har jag lyckats med. De dagar jag har tränat har jag ätit en bägare med yoghurt också till mellanmålet (och ändå gick jag inte upp i vikt).

Min andra utmaning var att jag inte skulle vara så fokuserad på tider, distanser och liknande när jag tränar. Just nu så tävlar jag mycket mot mig själv och ska pressa mig till det yttersta när jag tränar. Vad gör det om jag springer 9,9 km eller 1 mil egentligen? Men det känns bättre att springa en mil, för då är det jämt. När jag exempelvis cyklar på gymmet bestämmer jag mig för att cykla i relativt lugnt tempo i 45 minuter. Sedan när jag har börjat så inser jag kanske att jag kommer att cykla 2,5 mil om jag ökar tempot lite. Efter ett tag så märker jag att jag nog kommer att hinna att cykla 3 mil om jag ökar tempot lite och cyklar i 50 minuter istället.... Så jag flyttar fram och försöker att klämma in lite mer och mer, ända till jag absolut måste sluta för att hinna med bussen hem. Denna utmaning har inte gått så bra med, jag kan ärligt talat säga att jag har fortfarande samma beteende kvar. Under gårdagens samtal diskuterade vi rätt så mycket detta. Har lite nya strategier för hur jag ska tänka när jag kommer i detta läge. Vi pratade om att lägga en handduk över panelen på motionsmaskinen och att springa utan klocka osv. Nu är utmaningen för min del bara att våga göra det, att inte stirra mig blind på siffrorna!

Självklart diskuterade vi också min kost och tankarna kring den. Hon säger (och jag tror på henne) att de flesta människor i samhället lever relativt sunt och äter nyttig och bra mat under vardagarna för att kunna unna sig själv lite extra under helgerna. Det är väldigt få personer som alltid kan äta vad de vill  (massa onyttigt) och inte gå upp i vikt, det löser de genom att exempelvis unna sig det på helgerna. Att äta så hela helgen känns inte aktuellt för mig nu men vi kom överens om att jag ska ha en dag i veckan då jag äter utan att tänka kalori, kompensation osv. En dag då jag kan äta utöver matschemat och ta en kaka för det är gott! Just nu kan jag äta glass en kväll men det är för att jag ska ut och springa på morgonen (före frukost) och då är det okej att äta glass. Om jag inte ska ut och springa är det inte (enligt den sjuka rösten).

Jag känner att hennes samtal hjälper mig massor, det kanske inte ger jättesteg i viktuppgången eller jätteförändringar i kosten eller träningen just nu. Men det väcker tankar och funderingar hos mig, detta känns iallafall som ett steg i rätt riktning :)

Oj, blev ett långt inlägg - hoppas att ni orkar att läsa. Hur känner ni där ute? Hur löser ni "vanliga" personer det med onyttigheter och ändå kan hålla vikten - är det vanlig mat på vardagarna och lyx/unna sig på helgen? Har ni också några god tips på en "vanlig" helgdag för er?

Kramar

Många tankar....

Är rätt så trött på mig själv just nu! Jag känner att det är nog nu, orkar och vill inte tänka de sjuka tankarna hela tiden. Kan jag äta detta? Har jag ätit tillräkligt nu? Eller är det för lite/för mycket? Den personen äter mer än vad jag har gjort, då har jag iallafall inte ätit för mycket! Hur många kalorier har jag bränt på löpbandet? Om jag har tränat så kan jag äta glassen jag tänkt äta på kvällen osv. Tänk om jag hade kunnat slippa att planera och strukturera min matdag, det måste passa in i pusslet. Jag vet att det ända sättet har slippa alla dessa tankarna igen är att våga släppa och bli mer fri kring maten igen, var ju faktiskt det ett tag. Går jag tillbaka ett år i tiden så kunde jag äta "oplanerat", jag oroade mig inte om vi var bortbjudna hur det skulle passa in i mina mattider eller vad vi skulle bjudas på. Visst jag kunde få lite ångest efteråt om jag ätit onyttigt men det gick över och det förstörde inte nästa dag. Oftast var söndagarna lite jobbiga (måndag är ju vägningsdag) men jag oroade mig inte och mina tankar var inte så låsta som de är nu!

Nu är jag trött på hela skiten, känns mest som att man kämpar förgäves. Kan man bli "helt" frisk från sjukdomen eller kommer alltid rösten finnas kvar till viss del?

Just nu är det mest för mig att bita ihopa och kämpa vidare! Jag ska bli så frisk det bara går och den enda vägen till ett friskare liv är att kämpa!!!

Om att våga fortsätta när det går bra!

Just nu är jag rädd! Rädd att jag ska bli restriktiv igen. Jag har haft en jobbig helg, dels har jag inte varit 100% frisk vilket har gjort att det har inte blivit någon träning varken lördag eller söndag. För ångestens skulle hade jag behövt röra mig en av dessa dagar... I fredags åt vi julbord på kvällen, sambon var bjuden (med respektive). Var kanontrevligt, men jag hade ju oroat mig innan. Jag tyckte att jag löste det bra, var bara jobbigt att vara så förkyld. I lördags så var vi på barnkalas och på bröllop. Jag tog lite fikabröd på barnkalaset men på bröllopet höll jag mig undan efterrätten och tårtan, fixade det bara inte. Jag har verkligen inte rört mig mycket under helgen. Hade tänkt att träna i söndags men förkylningen var värre då så det blev till att ställa in passet för min del. Vilket gav mig tankar på flera kilos viktuppgång!

Om jag skulle utvärdera förra veckan så har jag ätit helt okej, har ökat på portionerna och försökt att äta lite extra på kvällsfikan. Men det är tufft och jag är rädd att jag bara ska springa iväg i vikt. Gick helt okej imorse med vågen... Ska ju inte stirra blint på siffrorna men det kändes rätt så okej (+0,3 kg). Är bara så rädd för just nu så säger min hjärna åt mig att om jag går upp i vikt av att äta julbord och lite kaka på ett kalas, hur mycket kommer jag inte att öka i vikt under julen? Är det värt att försöka gå upp mer i vikt innan julen... Jag lär ju ändå gå upp massor då? Vet att det är dumma (och fel) tankar, men mitt huvud säger så. Gäller bara att lägga bort det och faktiskt lyssna till den rösten som vet vad jag ska äta och bara göra det! Men det är tufft och ibland vill man bara ha en paus!!!

Usch, blev inget roligt eller peppande inlägg!

Tillbaka på samtal

Var tillbaka hos min sjuksköterska på Najaden igen i onsdags. Kände ju att jag var på väg att falla tillbaka in i skiten igen (om jag inte redan har gjort det) och behöver hjälp för att bryta. Vi samtalade rätt så länge och pratade kring kost och motion. Vet inte riktigt vad jag tycker om henne när det kommer till kostråd, men jag ska ge det en chans. Känns ibland som hon ger "näring" åt mina nyttighetstankar och att det är helt okej att välja bort onyttig mat. Jag vet att det är en fin gräns mellan att vara nyttig och vilja ta hand om sin kropp och låta nyttighetstänkande gå över styr. Vad jag behöver är att hitta balansen! Jag vill känna att det är okej att hoppa över träningen en dag, att det är lika okej att äta en glass en kväll fast jag inte ska ut och springa dagen efter.

Just nu kompenserar jag genom att träna, vilket jag har märkt tydligt denna veckan. Jag fick världens förkylning i slutet av förra veckan, men jag intalade mig själv att jag var helt okej på måndag. Iallafall så okej att jag kunde träna lite lugnare, likadant i tisdags och igår. Idag ska jag över och köra ett pass spinning och lite styrketräning tänkte jag. Vad jag bävar för är nämligen att vi ska ut med några och äta julbord ikväll. Dumma rösten i mitt huvud säger ju att jag kommer att gå upp massor av julbordet och så ska vi på barnkalas och bröllop imorgon (=fika och stor buffé). Inser ju vad jag kommer att väga på måndag och det ger mig sjukt mycket ångest. Vet att detta är saker jag måste gå igenom och jag ska fixa det men jag är grymt oroad för det! Vad ska jag äta på julbordet och hur mycket mm.... Eller ska jag bara äta vad jag känner och hur mycket jag känner (dvs. tills jag är mätt).

Vi bestämde oss för att jag kan få lov att fortsätta träna i de mängderna jag gör (ca 4 gånger i veckan) om jag bättrar på maten. Just nu så ska vi fokusera på att jag ska äta bättre mellanmål de dagar jag ska träna, fick några olika alternativ som är lätta att ta med mig till jobbet. Just nu så är det för mig att fortsätta kämpa och jobba för att bli frisk! Vi ska försöka hitta en balans där jag känner att jag har ramar men ändå har en viss kontroll över situationen. Samtalskontakten (A) menar att jag nog inte ska släppa kontrollen helt eller sträva efter det, det är då jag känner att jag det går åt skogen och tar tillbaka kontrollen men blir för kontrollerande, kanske bättre att försöka ha lite kontroll hela tiden. I framtiden kanske jag kan tänka mig att jag kan äta gott och unna mig under helgerna men att äta nyttigt (och gott) under vardagarna. A menade att de flesta människor lever på detta sätt och för dem fungerar det bra för. Kan kanske göra det för mig också :)!!! HOPPAS!!!

Tänkvärt!

Blev förkyld i helgen och det gav ångest!

Jag vaknade i lördags och hade ont i halsen, hade ju tänkt att åka och simma men det var bara att ställa in det och sova vidare. Jag som hade lovat sambon att äta pizza på kvällen... Kan ju säga att det inte blev så, en fullspäckad lördag med arbete och sedan presenthandling gjorde mig helt färdig och då orkar jag inte bråka med den dumma rösten. Gjorde en omelett till mig istället och åt till kvällsmat. Mådde riktigt dåligt av förkylningen att jag låg mest i soffan på kvällen och halvsov. Söndagen var liknande med mitt mående. Vi var bortbjudna på lunch till mina föräldrar på söndagen och det gick inte så bra. Kändes jobbigt innan och under tiden, jag fixade inte att ta efterrätt vilket gör att jag blir sur och tvär (och de andra får lida). Känner att jag har trillat tillbaka in i gamla mönster - äter bara nyttig mat och vill/måste träna mycket. När jag får följa mina rutiner och mina regler så känns allting bra, men jag har svårt när jag inte kan planera maten eller min träning blir lidande. Känns skönt att jag ska gå på samtal på onsdag, att få hjälp och stöttning i problematiken innan jag har gått för långt. Min sambo ska inte behöva ta all denna skit och mitt dåliga humör.

Vad jag vill komma till är att jag har funderat mycket på kommentarerna jag har fått från "anonym", du skriver oftast att jag inte ska vara så fokuserad vid att siffrorna på vågen eller att äta "rätt mängd". Det är kanske först när jag kan släppa det helt som jag har en chans att bli frisk. Självklart ska jag inte gå ner mer i vikt, men jag ska kanske prova på att äta friare och inte försöka pussla ihopa i huvudet så det blir rätt hela tiden. Ska ju inte fokusera på siffror men det hade faktiskt gått rätt så bra imorse, var ett rätt så okej plus på vågen så vi är på rätt väg. Vet ju att jag måste gå upp i vikt, har en del kilo kvar till min målvikt så det känns inte heller alltför hemskt :). Är bara att kämpa vidare nu och se varje lite framsteg som en steg i rätt riktning!
¨
Mitt mål denna veckan är att våga äta friare och inte pussla ihop måltiderna så att det ska passa in i min mall!

Avsmak när andra frossar

Kämpar hårt denna veckan och vet att jag måste bli bättre, träna mindre och gå upp i vikt osv. Men det är inte detta jag vill ta upp idag. Igår var jag på bio, såg braking dawn del 2. Gick med en kompis som jag uppskattar och tycker om att umgås med. Hon väger rätt så många kilo för mycket och pratar ofta om att hon vill börja träna ordentligt och äta nyttigare. Hon vill gå ner i vikt, men gör inte mycket åt det. I snitt går hon kanske på gymmet en till två gånger i månaden och äter dels enorma mängder mat och "fel" mat, är mycket glass, godis, kakor mm. Igår fick jag riktig avsmak och kände att jag inte junde unna mig något till bion eller ta något extra på kvällen när jag kom hem. Tänk om jag skulle börja äta som hon (och komma upp i hennes vikt). Fast vi har känt varandra så många år, har växt upp tillsammans så kan hon fortfarande chocka mig med sina matvanor och detta gjorde hon igår! Vill bara poängtera att jag i grund och botten i bryr mig om vad min kompis väger, hon är en av mina bästa kompisar om hon så skulle väga 30 kg mindre eller 30 kg mer.

Det börjar när vi träffas vid bion (vid fem-tiden). Då kommer hon hemifrån och hade nyligen ätit, medan vi väntar på bion ska börja så vill hon gå över till Max hamburgerrestaurang och köpa en lyx-milkshake (innehåller både glass och grädde). Sedan till bion måste hon ha den största asken popcorn och läsk, inne i salongen plockar hon fram världens godispåse, säkert minst ½ kg godis. Popcornen, läsken och allt godis lyckas hon klämma i sig under filmen. Hennes hand gick konstant mellan popcornen/godiset och munnen. Hinner hon ens smaka vad godiset smakar? När vi kom ut från bion så var en av hennes första frågor var vi skulle gå och äta! Var hon inte redan mätt tänkte jag.... Jag hade lite halvbråttom hem och vi bestämde oss för att ta något snabbt, blev på en "Kebabrestaurang". Jag valde en falafelrulle, var lagom stor och jag blev mätt. Hon valde en extra stor falafeltallrik (falafel, sås, en jättehög med pommes och sallad). Jag kan ärligt säga att jag hade varit glad om jag lyckats äta hälften av den och hon äter upp i princip allting! Detta efter allting annat hon tryckt i sig. Samtidigt som jag är förundrad, hur kan man lyckas äta den mängden mat, är jag lite äklad (förlåt mig!!). Jag tänker direkt att det är nog bäst att jag fortsätter äta min nyttiga mat och inte äta onyttigt för ofta. Jag vill ju inte gå upp och väga som hon gör! Om jag äter som hon gör lär jag ju väga snart vad hon väger... Känner mig som en rätt så elak människa som får de tankarna och känslorna! Är det någon annan som känner igen mina tankar?

Tänker också att hon har ju minst lika stört beteende till mat som jag har. Mat för henne är ju någon sorts tröst och en vana. Hon kan ju inte ha smakat godiset eller njutit av det. Det var ju bara att ha för att stoppa i munnen under bion. Om man väl ska äta något "onyttigt" ska man väl njuta ordentligt av det?

Usch, så många och hemska tankar i mitt huvud just nu!

Ny vecka! - Vad gick fel förra???

Fattar verkligen ingenting just nu! Jag gick in med buller och brak efter wien resan och läkarbesöket. Hade bestämt mig för att lyckas att gå upp i vikt lite till vägningen igår. Åt en STOR och god kalkonmiddag i söndags med efterrätt och jag har ätit kvällsfika varje kväll och så. Vet att jag inte har överdrivit träningen, har blivit rätt så många gånger men jag har inte tagit ut mig lika mycket som jag brukar. Vad händer när jag ställer mig på vågen? Jag har gått ner över ett kilo i vikt? Hur går detta ihopa? Vad ska jag nu göra? Vill få träna och känna glädjen i träningen, är rädd att jag snart kommer att få träningsförbud om jag inte lyckas att gå upp i vikt. Så det är nu det gäller!

Vet att man kan variera lite uppåt och neråt av vatten och så, men att gå ner så mycket i vikt när jag kämpar för att gå upp är inte rimligt! Vet inte om jag kan säga att det är något positivt med att tappa vikt, men tala om att jag är taggad nu! Jag ska inte låta den dumma rösten få fäste i mina tankar och styra! Igår startade jag den nya veckan till 200%. Åt enligt planen hela dagen på arbetet och på kvällen tog jag mer än vad jag brukar till kvällsmat. Var rejält mätt efteråt, ni vet den där känslan av att ha ätit för mycket (som ger ångest) kom snabbt. Men jag lyssnade inte på den utan jag och sambon tog lite glass till kvällsmyset i soffan och en mozartkula.Var jobbigt imorse när jag gick upp och skulle äta frukost, var fortfarande mätt sedan igår och då känns det fel att äta frukost. Lyssnade inte på den rösten utan åt precis som jag skulle. Nu får det bli till att trycka i sig mat fast man inte vill! Ångesten är rätt så hög idag som ni kan förstå (rösten säger att jag kommer att gå upp minst 20kg...), men jag ska inte låta den ta överhand. Jag ska fixa detta!

Jag bara måste se till att gå upp i vikt till jag ska väga mig igen på måndag!

läkarbesök

Var hos läkaren igår och jag hade varit rätt så nervös för besöket! Vad skulle de säga och tycka.... Jag var fullständigt ärlig och sa hur jag kände det och att det har blivit svårare på sista tiden. Läkaren tog det på allvar och menade att vi var tvungna att stoppa det innan det gick för långt. Jag fick en tid till min förra samtalsbehandlare/sjuksköterska igen. Ska dit igen onsdagen om två veckor. SKÖNT!

 

Känns bra nu efteråt, inser väl att jag nog kommer att behöva lite extra hjälp för att komma ur den negativa spiralen som jag har börjat att fastna i (igen). Jag vill inte falla djupare ner men det är svårt att kämpa själv. Jag tror att jag har tagit rätt beslut iallafall!

Behövlig resa för oss

Hej allihopa
Nu ska jag komma in på mer personliga saker i dagens inlägg, jag brukar ibland kort nämna min sambo i bloggen, han får ta mycket stryk pga av sjukdomen. Jag är så otroligt glad att jag har honom, all hans stöd och tankar hjälper mig enormt mycket. Att bara veta att han älskar mig trots min sjukdom är ett stöd. Skrev i förra inlägget att vi skulle resa bort några dagar tillsammans. Att jag var rädd för att våga satsa innan resan, skulle ju inte träna och så under resan och tänk hur mycket jag skulle gå upp i vikt och jag unnade mig massa saker under resan och inte tränade...

Levde hyfsat gott under resan, blev till att smaka en sachertårta och en apfelstrudel :) Vi var i Wien så det var obligatoriskt ju... Var inte så gott som jag föreställt mig men vi kom nog inte på världens bästa café! Synd, när man ska unna sig så ska det ju vara gott!!! Åt också äkta Wiens mat, tafelplatze med rösti och spenat, var underbart gott!!!

Tror inte att jag lätt sjukdomen begränsa mig alldeles för mycket, jag åt rätt så bra och gott nere i Wien. Blev därför förvånad när jag kom hem och i måndags ställde mig på vågen och den sa exakt samma som förra veckan??? Men det är nya tag att ta och kämpa vidare! Känner att jag har fått nya krafter efter vår weekend i Wien, både av avkopplingen och samtalen jag och sambon hade.

Vad som mer vad bra med resan var att jag och sambon fick prata ut massor. Självklart var vi runt, tittade och utforskade Wien men vi hann prata om framtiden och hur vi känner och så. Både han och jag vill ha barn i framtiden men då måste jag ju först få min mens tillbaka och så. Inte roligt att höra att han oroar sig och tycker att jag har blivit sämre igen, men samtidigt viktigt för mig. Vi fastnar lätt i vardagsrutiner och när vi bråkar/surar så vill ingen av oss ta första steget. Oftast när vi bråkar så missuppfattar vi varandra och sedan går vi och är arga på varsitt håll! Vi bestämde oss för att prata ut direkt (eller försöka det iallafall). Denna veckan har vi faktist ätit middag vid köksbordet och inte framför TV. Kan bara säga att det är så mycket trevligare att sitta ner och prata om dagen än att fastna framför något dåligt på TV. Känner att vi fick prata ut och kom ännu närmare varandra under resan.

Ska på läkarbesök imorgon och kommer då att berätta att jag har börjat att trilla tillbaka ner i sjukdomen igen och sedan får jag väl se vad han rekommenderar och hur läkaren tänker. Börjar att bli nervös inför det!!! Men jag kan ju inte vara mer än ärlig...

Nu är jag trött på mig själv!

Tala om att jag var nervös igår, skulle ställa mig på vågen och jag visste ju att jag hade tränat mindre under veckan och ätit bättre. Veckan före så hade jag tränat normalt och ätit normalt och stått stilla i vikt. Nu var jag ju säker på att jag hade gått upp massor i vikt. Döm om min förvåning, jag hade gått ner i vikt. Har gått ner nästan ett kilo. Får inte ihop det i mitt huvud??? Hur kan det variera så vecka till vecka, hade varit lättare om kroppen varit mer av en maskin - kalorier in och kalorier ut... Då hade jag kunnat räkna på det på ett annat sätt. Fast räkna är ju det jag måste sluta göra.

Satt och fick ångest i fredags, sambon och jag var ute och åt. Jag har länge varit sugen på Pasta med skaldjur på en av våra favoritrestauranger, men ändå fick jag ångest av att äta pastan. Jag skulle ju inte träna dagen efter. Min älskling sa då att han tyckte att det har blivit värre för mig de senaste veckorna. Att jag har blivit sjukare än vad jag var för ett år sedan. Han plockade fram och "visade" på flera olika exempel. Kunde inte annat än hålla med honom, skrämmer mig!

Just nu så kämpar jag alltså vidare. Denna veckan måste jag se till att bättra mig ännu mer... Sambon och jag ska åka bort några dagar och då lär jag ju gå upp i vikt! Förra året var vi iväg på en liknande resa och då kunde jag unna mig lite godsaker och gick upp en del i vikt... Dumt nog så sparar jag lite inför resan, egentligen borde jag ge järnet redan från i måndags men det kan jag inte riktigt... För nu kommer vi till ett av de andra problemen. När vi åker iväg nu (imorgon på kvällen) så kommer veckans träning att bli lidande. Jag fick tränat igår, lite kondition och styrka. Jag kommer också att träna ikväll, blir en löparrunda med sambon :). Men jag vill ju träna någon till gång i veckan! Känns som att det kommer att bli så att jag plockar med joggingkläderna till Wien (dit vi ska resa) och springa en morgon iallafall. Jag brukar ju träna 3-4 gånger i veckan och vill det även denna veckan. Känns som att det kommer att bli lättare ifall jag får träna en gång när vi är iväg att äta gott och så. Samtidigt vet jag att det är fel väg att gå! Är så kluven just nu och vet inte vad jag ska göra! Ska jag ta med joggingkläderna och springa en runda en morgon så att jag kan äta gott och så utan att få ångest eller ska jag utmana sjukdomen och så får min sambo ta mitt dåliga humör. Vill ju inte att han ska behöva lida. Hatar varje gång jag skadar honom med min sjukdom.

Ska nästa vecka på besök hos läkaren och då ska jag vara ärlig och säga att jag känner att jag behöver extra hjälp och stöd igen, innan jag är för djupt tillbaka nere i träsket igen! Eller vad tycker ni???

Så mitt humör just nu är - frustration, ångest och bara blää på mig själv. Vet precis att jag tar flera steg tillbaka och låter sjukdomen ta mer och mer plats men jag orkar inte kämpa emot mer. Märker ju att jag blir "sjukare" och "sjukare" men jag vet inte vad jag ska göra åt det!!! Ska jag bara vänta tills jag har varit hos läkaren nästa vecka eller ska jag faktiskt ta tag i det hela och sätta emot och börja kämpa? Nu, jäklar är det nog - dags att börja kämpa!!!

Trött och arg!

Är bara så otroligt trött just nu, känner att jag har massor att göra på jobbet! Hinner inte med och känner mig som en kass lärare (arbetar som lärare ju...). Är nog för att det snart är höstlov för eleverna så går man lite på sista krafterna. Kommer att bli ett intensivt "höstlov" ändå, ledningen på skolan har fyllt veckan med möten och olika arbetsuppgifter så att arbeta undan lite av sina högar får man väl göra på kvällarna. Men min blogg är inte till för mitt arbete så vi lämnar det därhän

Var rejält nervös igår, vet att veckan har varit sådär. Har blivit en del träning och jag har försökt att öka portionerna och äta bättre. Men det är svårt, speciellt detta med sötsaker. Vi hade gäster över i lördags och jag hade bakat en after-eight kladdkaka. Tog en ytterst liten bit själv och tog ingen grädde till. Grädde är ett av de livsmedlena som är strikt förbjudet för mig. Fixar det bara inte! Blir så arg på mig själv efteråt, vill jag bli frisk från sjukdomen eller inte? Om jag nu vill bli frisk varför viker jag mig för den dumma rösten, varför kämpar jag inte mer osv. När mina krafter är på upphällning och jag är stressad på jobbet ser jag träningen som en skön paus, en andningspaus att bara komma iväg och lägga fokus på något annat. Samtidigt har jag svårare att utmana mig själv, orkar väl inte riktigt... Så med förra veckan i tanke hade jag en tanke på att jag borde ha gått upp lite, blev ju glass och annat några kvällar. Jag har dragit ner på grönsaker och sallad till fördel för mera riktig mat osv. Men det blev inget resultat, vågen sa exakt samma som för en vecka sedan!

Då tänker jag att jag måste fråga mig och verkligen vara ärlig. Vad gör jag för fel? När jag ser tillbaka på veckan kan jag se att jag gärna tar mindre portioner mat på kvällarna, gärna de kvällarna jag har planerat att äta glass eller annat. Jag kompenserar för att äta det där onyttiga senare... Just nu säger den dumma rösten också att om jag har levt så här förra veckan och hållt vikten så tänk om jag ätit allting ni rekommenderat mig, vilket är rätt så mycket mer än vad jag äter i dagsläget. Då hade jag ju gått upp multimegamycket i vikt! Dumma, dumma röst. Jag måste ta nya tag och utmana mig själv mer, måste våga kämpa och gå emot rösten. Jag vill ju bli frisk

Oj, vilket långt och rörigt inlägg :) Hoppas att ni orkar att läsa hela

Vad gör jag för fel??? (HJÄLP)

Förra veckan åt jag ordentligt och tränade mindre, tog inte och gav allt varje träningspass utan försökte vara mer lagom. Åt mig ordentligt mätt vid varje måltid och försökte öka på portionerna samt att jag flera kvällar åt glass, nötter och annat. Var så säker på att jag jag skulle ha gått upp i vikt men lyckades självklart inte! Så grymt besviken, nu har jag ännu mer att gå upp till mitt ok-intervall. Fattar att jag får en kalorimängd på minus vid dagens slut eftersom jag går ner i vikt när jag väger mig. Men jag fattar inte hur det kan komma sig, jag tycker att jag äter ordentligt och äter mer än jag lärde mig i Lund. Vad gör jag för fel???

Kan berätta hur en vanlig dag för mig ser ut matmässigt:
6.30 Frukost - Yoghurt med flingor, 2 mackor med pålägg
12.00 Lunch - rester från dagen före, igår åt jag vegetarisk lassagne
15.00 mellanmål - 1 frukt och 1 knäcke med ost
19.00 Middag - varm mat, igår blev det soppa med 1 knäckebröd med ost
20-21 Fika - 1 frukt eller glass, igår blev det ugnsbakat äpple med glass

Jag tränar cirka 4 gånger på en vecka och försöker röra mig i vardagen också men jag är inte ute och promenerar massa extra. Min träningsvecka brukar bestå av 1 cykelrunda (ca 60min), 2 löppass (ca 60min vardera) och en gång styrketräning, ibland är vi och simmar cirka 30 minuter på helgen också.

Jag orkar ju träna och ta i, känner att jag har ork i kroppen och så. Inte alls som när jag var sämre i sjukdomen och inte hade ork att träna. Lurar jag mig själv och min kropp eller var ligger felet.....

Jag har fortfarande inte fått tillbaka min mens, vilket skrämmer mig! Jag vill ju kunna få barn någon gång i framtiden och det känns rätt så viktigt att det kommer igång och fungerar. Jag har ju legat över en normalvikt (BMI över 18,5) i snart 1½ år. Varför kommer inte mensen tillbaka???

Känns tungt just nu, varför får jag det inte att fungera???

Okej - nu har jag "spytt" ur mig en hel hög av frustration, vet inte om ni orkar att läsa det men jag är tacksam ifall ni gör det (och ännu mer tacksam ifall ni vill ge mig tips). Tror ju redan att jag har hört dem och kan rappla dem själv, men ibland behöver man bara höra det från någon annan :)

Och så står det stilla....

Har haft en relativt bra vecka (förra). Jag tycker inte att jag har hängt upp mig på maten utan vågat mer osv. Det har blivit nötter, glass och så. Ibland har jag haft någon ångestkänslan men inte så stark eller lång. Måste säga att i söndags så hade jag en riktigt bra dag! Ingen söndagsångest, förutom på kvällen. Jag och sambon var ute och promenerade en runda i skogen och stannade sedan och fikade på en café. Tog en våffla med lite sylt och grädde. Var inte så god våffla så sambon fick halva, men jag åt iallafall en ½ våffla!

Var rätt så säker på att jag skulle ha gått upp en del när jag ställde mig på vågen igår, men jag stod på exakt samma vikt som föregående vecka. Lite frusterande, hur mycket är det meningen att  jag ska äta! Jag har tränat en del under veckan men försökt att hålla det nere och ta det lugnt under tillfällena, att inte pressa mig själv till gränsen varje gång och så. Men tillbaka till maten - det är väl här mitt problem är! Jag äter mig mätt vid varje måltid och äter mellanmål mm. Jag kan inte äta större mängder mat och vill inte stoppa i mig massa "onyttigheter" heller. Kan ju inte äta nötter varje kväll, blir ju trött på det! Vill försöka att hålla mig till måltidsrytmen jag fick ifrån Lund och deras portioner, men att öka de lite eftersom jag tränar rätt så mycket. Tar tacksamt emot råd och tips! Denna veckan nu så måste jag lyckas att gå upp lite i vikt, vill iallafall känna att jag är på rätt väg!

Måndag = Utvärderingsdag :)

Ny måndag och ny vecka... Nu är det dags att utvärdera föregånede vecka. Har haft en enormt jobbig vecka, inte så mycket med sjukdomen utan allting annat. Har varit överhopad med jobb, känt att jag inte räcker till på jobbet. Jag hinner inte med det jag ska... Varje dag jag kommer hem från jobbet är klockan mycket och då är det dags att laga mat. Något jag gillar massor men inte har haft tid till osv. En kväll arbetade jag till åtta på kvällen - var ett möte så jag visste om det innan. Men det har känts som det varit alldeles för mycket: Har stora krav på mig själv och vill göra ett bra jobb, vill känna mig duktig och känna att jag räcker till - det har jag inte gjort denna veckan som har gått. Min stackars sambo har fått en sur och irriterad tjej på kvällarna, en tjej som inte orkar och är trött. Älskar honom så mycket att jag inte kan förklara det men jag har inte visat det denna veckan som har gått.

Lägg till att extra arbete, att jag har tränat mindre och ätit mer onyttigt. Jag vet ju att jag måste gå upp i vikt! Känns inte bra att väga under intervallet som jag gjorde förra veckan. Känner mig oattraktiv och alldeles för smal! Samtidigt har jag svårt att äta tillräkligt eller unna mig det där onyttiga utan att få ångest! Vet att jag måste utmana mig själv mer och våga, jag får inte ge vika och låta den dumma rösten i mitt huvud vinna kamperna. Igår så gorde jag rätt val men det ledde till att jag var sur hela förmiddagen. Min sambo stack ut och sprang på morgonen, jag visste att jag tränat tillräkligt under veckan och hade redan bestämt att jag skulle ha söndagen som vilodag. Var ändå sugen på att följa med ut, men jag valde att stanna hemma och sova en timme till. Vet ju att det är rätt val och det var fel sida av mig som ville träna, men det tog emot.

Så hur har det nu gått denna veckan, spänningen stiger (om ni har orkat att läsa allting jag skrivit...). Jag har faktiskt gått upp i vikt :) Kanske fel att sätta en smiley efteråt för jag var inte så glad imorse.... Jag har gått upp 0,3kg, inte mycket men det är åt rätt hål. Jag ska vara glad över det och nu gäller det för mig att fortsätta att kämpa denna veckan som precis har börjat.

Är dock tufft och svårt att känna att man räcker till, att man orkar allting. Skulle behöva den magiska lösningen på mitt livspussel :) Är det någon som har en bra sådan....

Vad är mitt problem???

Fattar inte vad som händer i mitt liv just nu (eller rättare sagt med sjukdomen). Förra veckan började bra! Jag var pigg och glad, hade fått tillbaka en kämparanda som hette duga! Var över på gymmet för ett kort träningspass på måndagen, cyklade i lite mer än ½ timme. Likadant på tisdagen kändes det skönt, jag var över och sprang intervaller och kroppen kändes pigg och fräsch. Jag hade massa ork och kunde ta i ordentligt. Sedan i torsdags var jag över och skulle styrketräna, i början gick det bra men sedan gick alla energi ur kroppen och jag kände mig bara helt slut. Orkade inte att ta i, så träningen kändes inte bra. Men jag var bara helt färdig. Igår så stack jag och sambon ut för att jogga på morgonen, hade laddad med en stor tallrik glass kvällen innan (min favorit Ben & Jerry) men jag var ändå seg i hela kroppen. Blåste rejält och det var urjobbigt. Jag skulle nog behöva dra ner på min träning, ta det lite lugnare denna veckan. Skulle nog behöva låta min kropp få chans att vila lite och återhämta sig. Finns ju inget tråkigare än att gå och träna känna sig trött i kroppen redan när man börjar!

Har verkligen kämpat denna veckan som har gått med maten, har blivit glass några kvällar och nötter någon kväll osv. Har ätit bra portioner osv... Var rätt så säker på att jag skulle ha gått upp i vikt (rätt så mycket också). Ändå så har jag gått ner i vikt, inte jättemycket men ändå! Jag ligger fortfarande på en normalvikt (om man räknar BMI 18,5 och uppåt som normalvikt). Behandlarna i lund och jag kom ju överens om att jag minst skulle ha ett BMI på 20,0 och det ligger jag under nu. Har alltså ännu mer att gå upp i vikt tills jag kommer till det ok-intervallet... Blir så trött på det! Ska vara ärlig och säga att jag fattar inte varför jag har gått ner i vikt denna veckan, jag har inte dragit in på maten utan ätit vanliga portioner och unnat mig saker utöver det.. Jag kan ju inte äta mycket mer än det jag redan gör....

Så vad jag gör jag???

Är bara trött på situationen nu och behöver tips :) Jag vill inte dra ner på träningen alltför mycket men jag kommer att träna mindre i denna veckan och fortsätta med det tills jag har gått upp till ok-intervallet igen!

Kämparandan är tillbaka

Kändes tufft förra veckan att gå upp så pass mycket som jag gjorde! Nu tror jag nog att det berodde mer på att jag hade extra mycket vatten kroppen eller så... När jag ställde mig på vågen igår hade jag gått ner (igen) och vägde ungefär lika mycket som veckan innan. En del av mig blev glad, då rusar jag inte bara upp i vikt.... men en del av mig blev ledsen och förbannad! Nu har jag ju ännu mer att gå upp innan jag kommer inom mitt "ok"-intervall igen. Men denna veckan är det verkligen all in, har en fullbokad vecka så träningen får minskas lite för att hinna med allting men det är kanske bara bra. Jag har ökat mina portioner jag åt igår, tog en extra potatis till kvällsmaten osv.

Jag har en fundering jag har gått och tänkt på länge. När jag började att överträna i början av min sjukdomshistoria så försvann min mens. Alla sa till mig att den skulle komma tillbaka när jag kommit upp i normalvikt igen och det hade stabiliserat sig. Jag har varit uppe i normalvikt i över ett år och mensen har fortfarande inte kommit tillbaka. Sist jag var hos läkaren var i våras och då säger han bara att den kommer nog snart igen, min kropp ska bara våga lita på sig igen..... Är det någon annan ute i "rymden" som har samma problematik som mig, hos många andra bloggare som jag läser så har eran mens kommit tillbaka. Börjar att bli lite orolig att det är något allvarligt fel och vet inte riktigt vad jag ska göra.... Vad tycker ni???? Borde inte min mens ha kommit tillbaka???

Tacksam för era synpunkter :)
Nu ska jag till arbetet och ikväll ska jag krypa ner i soffan tillsammans med sambon (och katterna) och äta massor av glass :)

När jag lyckas så lyckas jag för bra! (vilket gav ångest)

Har haft som mål nu att gå upp lite i vikt, när förkylningen väl släppte så hade jag tappat något hekto till. Hade verkligen noll aptit och orkade inte kämpa emot rösten. Tog det lugnt träningsmässigt förra veckan - jag kan ju inte träna så mycket när jag tappar i vikt! Ska vara helt och hållet ärlig nu och säga att jag kämpade verkligen för att gå upp i vikt (och jag lyckades). Jag gick upp mer än 1 kg!!! Det är ju enormt mycket, är livrädd för att jag bara ska fortsätta att gå upp i vikt. Vet ju att jag ska se vikten i ett långt perspektiv och att den kan variera. Men igår var det svårt!

Tog det som sagt relativt lugnt träningsmässigt förra veckan och unnade mig själv extra saker och var jättenoga med att ta lite extra till varje måltid och så. Nu gäller det bara för mig att inte fega ur och gå tillbaka till den kontrollerande människan och tränar för kompensation! Igår och speciellt på morgonen kändes det för jävligt (rent ut sagt), men sedan har det landat lite. Just nu så känns det helt okej... Jag ligger fortfarande något hekto under vad jag bör väga så jag har lite till att gå upp. Har som mål att gå upp lite till till nästa vecka och då måste jag våga. Vet med mig själv att jag kan inte fega ur nu, rösten i mitt huvud säger att jag kan stanna på denna vikten en vecka och så nästa vecka går jag upp det sista... Men varför vänta med det??? Jag ska satsa nu! Om jag inte går upp i vikt till på måndag så måste jag minska på träningen - det är mitt löfte... Minska på träningen vill jag ju inte - älskar ju att träna :)


Hur går det för er där ute???
Kramar

Förkyld!!! och hatar det

Fick ett uppvaknande i måndags, jag hade tappat lite till i vikt! Var inte mycket men jag hade ju verkligen ansträngt mig för att gå upp lite så jag fattar det inte riktigt. Lagade ugnsbakade äpplen till efterrätt i måndags och vi åt de med glass :). I onsdags vaknade jag med lite skrovlig hals och det blev bara värre under dagen. Mådde riktigt kasst när jag väl kom hem från jobbet, blev till att lägga mig i soffan och bara må dåligt hela kvällen. Börjar nog nu att bli lite bättre men jag känner mig fortfarande krasslig och dålig! Har inte kunnat träna nu de senaste dagarna, har varken haft ork eller lust. Men det har gjort att ångesten ökat en del, tycker att det är svårt att äta och så. Samtidigt nu när jag har varit förkylt så har jag haft noll aptit! Ingenting smakar gott och jag är inte sugen på någonting eller hungrig. Vet att jag måste äta ordentligt fast jag inte tränar, min kropp behöver ju energi ändå!

Just nu önskar jag bara att jag kunde vakna imorgon och vara frisk - både från förkylningen och sjukdomen! Min sambo stack ut och cyklade i onsdags, medan jag låg hemma på soffan och tyckte synd om mig själv. Önskar att jag kunde följt med honom ut, var ju underbart väder ute och så behöver jag lägga några mil i benen inför cykeltävlingen nästa helg. Har iallafall lovat mig själv nu att inte ge mig ut och träna innan jag är bra igen.

Ska nog vara ärlig och säga att detta "träningsstopp" är bra för mig, just nu får det mig att inse att jag håller på att falla tillbaka till skiten igen. Jag tränar för att kompensera för maten jag äter. Jag vill inte falla tillbaka igen men nu när jag är så krasslig är det tufft att orka kämpa emot den dumma rösten!

Behöver nog lite hjälp och stöttning igen, ska nog ta kontakt med öppen vården igen! Eller vad tycker ni???

Går i rasande tempo nu!

Oj, vad länge sedan det var jag skrev! Men nu är jobbet i full rulle och jag har inte hunnit uppdatera er hur det går. Sist jag skrev så hade jag precis tappat lite i vikt, har kämpat men inte lyckats gå upp det. Vet att jag har ökat mängden mat en del men nu när jag har börjat jobba så rör jag mig nog mer... Samt att det har blivit mindre godis och fika när man har kommit tillbaka till vardagsrutinerna. Jag får helt enkelt fortsätta kämpa och inte ge vika när ångesten kommer!

Gick kanonbra att springa halvmaran, jag gick i mål på lite över två timmar. Är grymt nöjd med den tiden och det var härligt att springa. Höll ett rätt så långsamt tempo i början och efter en mil så ökade jag bara. Benen kändes fräscha och pigga hela vägen in i mål.

Har som sagt börjat att jobba igen och det känns härligt att vara tillbaka efter semester, men just nu är det stressigt! Sitter flera kvällar i veckan och arbetar hemma.... Jag tycker synd om min sambo som inte får sällskap men det brukar lugna ner sig lite efter någon vecka. Tycker ändå att det är skönt att komma igång med jobbet igen och få tillbaka rutinerna i vardagen. Jag gillar att kunna ha veckan under översikt, att sitta ner tillsammans på söndagen och planera och kolla av hur kommande vecka ser ut.

Har en sak som jag har funderat mycket på under senaste tiden. Kanske någon som känner igen sig i det och kan ge råd.... Jag väger mig varje måndag på morgonen hemma, mycket för att ha koll så att jag håller mig inom intervallet. Varje söndag är min "ångestdag", jag tycker söndagarna är jättejobbig och är bergsäker varje söndag att jag kommer att ha gått upp massor. De andra dagarna under veckan har jag sällan ångest eller ågren. Jag äter efter måltidsplaneringen och tycker att det är okej, kan ta en extra frukt eller något annat på kvällen och det ger inte ångest. Men söndagen är hemskt, får kämpa för att hålla mig till måltidsplaneringen och ta en extra frukt på kvällen skulle inte gå. Har ni några bra tips på vad jag ska göra för att inte låta min ångest förstöra hela söndagen för mig och sambon???


Hoppas ni har det bra där ute och njuter av solen :)

Blev rädd imorse!

Nu är jag tillbaka där igen, alla tankar och funderingar efter morgonens vägning... Tycker att förra veckan har gått riktigt bra! Jag har ätit ordentligt, både vanlig mat och lite sötsaker. Har blivit glass några kvällar och när jag och sambon firade 1års jubileum var det både vin och efterrätt till middagen. Träningen har varit okej under veckan, har blivit en del men inte för mycket tycker jag. Har blivit en del löpning med ett långdistanspass (2mil) då sambon är skadad och jag ska överta hans plats på halvmaraton nu till helgen. Men efter passet tyckte jag att jag åt extra mycket för dels så var jag mer hungrig och för att kompensera för den långa träningen. Var rätt så säker på att jag skulle stå kvar på samma siffra denna veckan eller gått upp lite. Jag hade gått ner 0,7kg! Tycker att det är lite mycket för att säga normal svängning. Ligger nu lite under mitt "okej"-intervall så det får vara till att gå upp lite i vikt igen. Känns jobbigt, är rädd att jag kommer att gå upp massor men jag vet ju att det inte är sant!

Har lite ångest nu redan för jag började måndagen dumt kanske. I helgen köpte jag ett par nya joggingskor på löplabbet då mina gamla börjar bli dåliga. Hade bestämt att prova dem nu imorse på gymmets löpband, om de inte var bra så kunde jag ju lämna tillbaka dem och prova ut ett par andra. Åkte in direkt när jag vaknade och sprang lite mer än 5 km och skorna var bra. Sedan satte jag mig på motionscykeln för 35 min cykling också :) Efter träningspasset åkte jag ner på stan för att äta frukost på Espresso House, älskar deras scones med creme cheese och sylt.... Var dock riktigt hungrig så jag tog en yoghurt också (med granolamusli). Är just nu rädd för att jag har ätit lite för mycket till frukost. Skulle kanske inte ha ätit muslin??? Samtidigt vet jag att det kommer inte att göra stor skillnad att jag åt den i slutändan. Målet för mig denna veckan är ju ändå att gå upp lite i vikt... En frukost hemma för mig är yoghurt med lite bär, linfrö och pumpakärnor samt 2 mackor med pålägg, så egentligen var det ju samma jag åt idag (förutom att muslin var extra). Ska lägga ner de dumma tankarna nu!

Att jag blev rädd imorse beror nog på att jag vet (innerst inne) att jag äter lite för dåligt för den mängden jag tränar. Om jag ska göra ett bra halvmara till helgen måste jag ju se till att fylla på med energi till det!

Nu ska jag gå "all-in". Ångesten och kompensationen ska inte få förstöra min vecka!
Vilka är med mig för att det ska bli en riktigt bra vecka :)????

Orka kämpa emot!

Känner av att sjukdomen tar tag i mig ibland. Viskar och säger saker till mig, gör att jag känner mig megafett och hemsk. Vissa dagar sedan är allt frid och fröjd.... Jag har lovat mig själv att aldrig dra in på maten igen. De dagarna som inte är bra dagar äter jag vad jag ska men jag äter kanske ingen glass till mellanmål utan det blir ett vanligt mellanmål. Varje gång jag låter sjukdomen vinna en kamp är jag ett steg närmare att falla tillbaka och det ska inte ske! Tror mycket att det gäller att göra ett aktivt val - jag ska bli frisk men då måste jag orka stå emot sjukdomen. När jag skrevs in i Lund på slutenvård avdelningen hade jag en tro på att det tog någon månad och sedan skulle jag vara botat. Jag trodde att bara jag gick upp i vikt så skulle sjukdomen försvinna. Sjukdomen är så mycket mer än en siffra på vågen. Det är mer än ett år sedan jag skrevs ut från Lund och tiden efter det har gått i vågor. Ibland har det känts kanon och ibland är sjukdomen överväldigande. Trodde aldrig att det skulle ta sån tid att bli friskt. Ibland undrar jag om det ens går att bli frisk från sjukdomen, läser om andra som har blivit det och har nu ett helt naturligt förhållningssätt till mat och träning men ibland är jag rädd att jag aldrig kommer att komma dit. Vad tror ni som läser, går det att bli helt frisk eller kommer man alltid att ha kvar lite av tankarna??? Jag önskar så av hela mitt hjärta att det går att bli frisk helt och hållet - att bara lära sig lyssna till kroppen.

Jag älskar att träna - känslan under tiden och efteråt men ibland frågar jag mig om jag tränar av rätt anledning. För någon dag sedan var vi ute på festivalen och bestämde oss för att ta en kulglass i det vackra vädret. Kändes helt okej för min del eftersom jag skulle springa ett långpass dagen efteråt (kompensationstankar). Om jag inte hade det passet inplanerat eller det hade varit tvunget att ställas in av någon anledning - hade det då varit lika okej för mig att äta glass? Tror inte det... Min sambo tycker också om att träna en del, vi båda tycker om att springa :) Just nu är han skadad och kan inte träna men för hans del är det helt okej att ta en glass om han är sugen på det. Är avundsjuk på hans (och andras) naturliga inställning till mat! Just nu är jag så trött på att jag låter sjukdomen ta en plats i mitt liv!
Dags att börja kämpa aktivt emot den igen - ända sättet att bli frisk!

Semester och fint väder :)

Blir en liten sen uppdatering om förra veckan, men jag har semester och tar dagen som den kommer (eller försöker göra det....).  Förra veckan var lite jobbig, var mycket tankar kring min träning och kompensation. Fick ett riktigt bryt en dag, men det löste sig efter många tårar. Vi gjorde flera utflykter förra veckan men passade också på att ta det lugnt! Jag tränade en del förra veckan men försöker att dra ner tiden och inte dubbelträna. Jag behöver inte både jogga och sedan styrketräna när jag kommer hem, det räcker med att jogga! Har blivit en del onyttigheter under veckan som har gått. Vi har ätit glass och annat, men det är ju en del i ett vanligt liv. Har haft lite minus nu flera veckor i rad, det triggar sjukdomen lite. Var faktiskt säker på att jag skulle ha gått upp lite (eller mycket) nu i måndags när jag vägde mig. Men jag vägde exakt lika mycket som förra veckan. Är relativt nöjd med det! Jag ligger inom intervallet som jag och min behandlare har satt upp.

Är ändå konstigt hur vissa dagar kan kännas... I måndags så var det helt okej dag. Jag och sambon var på en eftermiddagsutflykt och jag åt glass. Jag kände mig inte tjock utan normal och vi hade en fantastisk dag. Vi badade en hel del (gäller ju att njuta av det fina vädret nu). Igår (tisdag) började bra, vi åkte iväg på morgonen för en heldag ute. Var ute på havet med båt och ute i naturen, vi hade lunch med oss i form av hembakade bagels. Kanongoda (min med philadelhiaost, kalkon och grönsaker). Efter det fick jag världens ågren och kände mig megafett. Den känslan satt i länge.... Åt även en glass på eftermiddagen. Tänker såhär att en glass kan väl vara okej som mellanmål någon dag i veckan, eller vad tycker ni???

Nä, nu ska vi ner och bada igen! Skönt att bo 10 minuters promenad från stranden.... Iallafall dessa varma dagarna :)

Varför får jag såna dippar

Morgonen började så bra! Sambon och jag låg kvar länge i sängen och myste med våra sjuka/skadade katt och pratade. Jag vägde mig och vikten var helt okej, jag hade gått ner lite. Men ännu är jag inte orolig, jag ligger kvar inom intervallet som jag och min behandlare har satt upp. Vi fick sedan en lång dag med massa ärenden och storhandling. Åt en god lunch på ett thaiställe, jag åt några bitar sushi och lite thaimat. Var riktigt gott!

Väl hemma igen så var klockan mycket, varför tar det alltid längre tid att storhandla än man tror??? Vi hade tänkt oss att bara ta en kopp te och sedan ge oss ut och cykla en runda. När vi sitter och dricker teet och kopplar av så börjar det både regna och blåsa ute, var inte heller lite det blåste så det bidde ingen cykeltur. Ångesten satte in direkt! Nu fick jag inte tränat idag.... Vi gick en promenad på kvällen men det är det för dagen. Samtidigt skrämmer det mig rätt så mycket.... Jag tränar en del och blir lite rädd för att jag tränar för att lindra ångesten. Är liksom mer okej att äta om jag vet att jag har tränat... Ska kanske börja sätta upp gränser för min del för hur mycket jag får lov att träna under veckan. Jag brukar skriva upp hur mycket och vad jag tränar i en "dagbok" och när jag går tillbaka och tittar i den nu så ser jag att träningsdosen har ökat rätt så mycket den senaste tiden. Hur tycker ni att jag ska göra?? och hur gör ni? Har ni några gränser för hur mycket ni får träna eller är det okej att fortsätta att träna mycket så länge jag ser till att äta tillräkligt mycket mat för träningsdosen?

Är förvirrad just nu!!

Haft en paus :) (stundvis jobbig)

Efter att min lilla kisse skadades har våra semesterplaner ändrats en del. Meningen från början var att vi skulle tillbringa en vecka i en sommarstuga med hans familj. Var ju ett tag sedan jag skrev så jag tänkte berätta lite vad som hänt sedan sist. Vi fick ju hämta hem honom på midsommarafton, var några tuffa dagar först. Gör ont i ens hjärta när man ser någon man älskar lider eller har det svårt! Vi har varit hos veterinären två gånger efter det att vi kom hem. Första gången var för att ta "röret" ur ögat, han har/hade en infektion i ögat så vi skulle fortsätta med pencillinet. Mina föräldrar var snälla nog att bo hos oss någon natt så vi kunde åka upp till sommarstugan några dagar. Åkte dit på lördagen och körde hem på måndag eftermiddag.

Var faktiskt underbart härligt att komma bort några dagar, saknade och oroade mig en del men vet att mina föräldrar tar bra hand om katterna. Vi åkte hem på måndag eftermiddag för att vi skulle till veterinären igen på tisdag. Ett återbesök till kommer att krävas men veterinären tyckte att det såg lite bättre ut. Hon tyckte att vi skulle börja gå ut med honom i sele för att han skulle aktivera sig mer, han är lite deprimerad och har nog tråkigt. Min sambo åkte upp till sommarstugan igen i onsdag och kommer att stanna där till på lördag. Jag är gräsänkling själv hemma :) Saknar honom men just nu vill jag bara att min lilla älskling ska ha det bra och bli frisk. Jag och min sambo har ju hela semestern tillsammans sedan. Men jag ska vara ärlig att dagarna är lite långa utan honom...

Hur har det då gått med min "sjukdom", är ju faktiskt det bloggen är till för. Har fått underbara kommentarer av osynliga bekännelser, My och Smulan. Ni har verkligen hjälp mig, är kanske som ni skriver att ibland reagerar hjärnan och håller fast i det trygga problemet. Det har faktiskt varit rätt så tuffa dagar uppe i sommarstugan för min del. Min sambos familj lever på "snacks" under dagarna i sommarstugan. Har sällan sett människor äta så mycket skräp! En dag där kunde börja med att vi joggade 5 km, fanns en härlig runda som jag och sambon gav oss ut på. Efter det ett snabbt dopp i sjön :) Frukosten var väl rätt så normal, men herregud vad de äter bröd! Tror att vissa av dem satte i sig över 5 mackor (förutom fil mm..). En lugn stund i solen eller så blev det dags för sedan. Efter några timmar var det dags för fika, nu pratar vi bullar/kakor (frukt för min del) mm. Någon gång på sena eftermiddagen så åts det middag, ofta grillat och så. Var oftast någon efterrätt på det (och vi pratar inte små portioner..), blåbärspaj med glass, jordgubbar med glass eller kakor/tårta mm. Kvällen avslutades sedan inomhus då världens snacksbord dukades upp, här fanns ofta kakor, godis (choklad mm), kex, chips, dipp mm... Vet med mig att jag åt dåligt under de dagarna vi var där uppe, blev för få måltider under en dag. Men det är jobbigt för mig att se andra människor vräka i sig enorma mängder av "fel" mat, speciellt då flera i sambons familj är kraftigt överviktiga. Får tankar som om jag skulle äta så mycket snacks så skulle jag också bli så tjock! Vet att det är dumma tankar men samtidigt inser jag hur viktigt det är för mig fortfarande med rutiner kring mattiderna. Hur löser ni det när vi bor med andra så som har helt "fel" matrutiner????

Oj, vilket långt inlägg det blev. Jag är glad ifall ni orkar att läsa klart det :)
Nu ska jag gå ner till min lilla kisse och mysa med honom, det regnar för fullt ute annars kunde vi ju gått ut!

Vad är viktigt???

Idag är det måndag och jag ställde mig på vågen imorse. Var rätt så orolig igår på kvällen, fattar inte hur jag kan vara det när min katt har blivit skadad och opererad. Hur egoistisk är jag inte som bryr mig om jag väger några hekto mer eller mindre??? När jag får såna dumma tankar nu så känner jag mig som världens hemskaste människa. Jag ska vara glad att min katt lever och förhoppningsvis blir han bra. Jag hade stått rätt så stilla från förra måndagen, fast helgen blev konstig och jag har inte hunnit (eller orkat) träna så mycket. Jag hade gått ner något hekto men så att det kan klassas inom den vanliga pendlingen. Jag bryr mig just nu inte utan är bara så tacksam för att min katt lever.

En liten uppdatering där om ni är intresserade. Vi fick ju hämta hem honom i fredags från djursjukhuset. Var en riktigt jobbig eftermiddag/kväll. Både jag och min sambo led av att se honom ha det svårt och vara förvirrad. Det tog ett rätt så bra tag för honom att lista ut hur han skulle äta med tratten på sig. Första natten sov jag inte mycket. Min katt var lite orolig och det var jag också. Är nog bara rädd för att han ska ha ont eller lida! Just nu får han ju morfin men han har fått sista dosen i dag (nu på eftermiddagen) så jag hoppas att han inte har ont när effekten av det klingar av. Just nu så äter han och sover/vilar. Förstår att han behöver göra det, tar ju tid att återhämta sig! Är som sagt bara glad över att han lever!!!!

Inget annat är viktigt än att vi har våra nära och kära omkring oss och att de mår bra!

Ibland inser man vad som är viktigt i livet

Jag som i måndags oroade mig och var både arg och ledsen över att jag gått upp i vikt. Idag känns det skit samma! Ibland händer saker i livet som gör att man inser hur skört livet är!

Igår satt jag och åt frukost i lugn och ro, när min katt kommer instormande genom kattluckan. Han hade blivit påkörd och ena ögat var rejält skadad och han blödde rätt så mycket. Tog ett tag innan jag fick tag på honom och det blev akutkörning in till djursjukhuset. Fattar inte att jag hade sinnesnärvaro att vara så lugn och handla som jag gjorde. Han blev väl omhändertagen på djursjukhuset och kom snabbt in och fick smärtstillande. De trodde att han blivit påkörd, för skadorna såg ut så. Han blev opererad under dagen så jag och sambo satt hemma och väntade på samtalet från veterinären om hur det hade gått. Jag ringde min sambo direkt när jag kom tillbaka efter att ha lämnat han på djursjukhuset och han tog sig hemåt, bättre att oroa oss tillsammans. Idag har vi fått hämta hem honom :) Han är fortfarande hög på smärtstillande och ser inte vacker ut! Hans ena öga är bortopererat och det sitter ett drän i ögat. Han är också rakad i halva ansiktet så det syns extra tydligt. Min sambo lider mer än jag av att se honom. Jag såg honom igår när han var skadad och ögat hängde halvt utanför (förlåt ifall något tar illa upp av beskrivningen). Att se honom idag är en stor bonus, jag trodde inte att han skulle överleva igår. Jag inser att det kommer att ta ett tag för honom att tillfriskna men det är okej - han lever!

När något sånt här händer så inser jag hur skört livet är och hur tacksam jag är. Jag har det riktigt bra! Varför oroar jag mig för om jag väger ett kilo mer eller mindre. Tänk hur mycket jag har att vara tacksam över. Jag har en sambo som jag älskar, 2 katter även om den ena är skadad nu så lever både

Tack för allting! Jag har det riktigt bra!

Inte bryta ihopa!!!

Hjälp mig nu! De två sista veckorna har jag levt på rätt så samma vis, ändå går jag ner rätt så mycket ena veckan för att gå upp allting nästa vecka. Var ingen rolig start på morgonen. Jag tycker att jag har ätit bra och ordentligt under veckan, inte för mycket eller för lite osv... Har tränat i rimlig mängd och så. Ändå så lyckas jag gå upp nästan ett kilo i vikt!!! Fick en chock imorse, tur att min sambo inte var hemma för då hade han fått ta mycket skit. Det har lagt sig lite nu, men just nu känns det mest meningslöst. Min hjärna säger mig att jag bara kommer att fortsätta att gå upp i vikt, att jag bara kommer att bli fetare och fetare. Det är ju ingen ide att jag tränar eller äter nyttigt, har ju gjort det under veckan och ändå har jag gått upp massor i vikt! Jag kan ju lika bra skita i alltihop och bara gräva ner mig och dra något gammalt över mig. Är ju inte värt att tro att jag kan få vara smal!

Har så många dumma tankar i huvudet just nu, hatar alla tankarna och hatar mig själv! Hatar att jag låter de dumma tankarna ta över. Hatar att jag har ätit normalt under dagen och att jag förutom det tog en bit kaka (en rätt så stor bit) när mamma och jag var och fikade. Nu kommer jag ju bara bli ännu fetare... Vill inte ens tänka på vad jag kommer att väga nästa vecka. Är ju ingen ide att försöker ens för jag misslyckas ändå

Är så trött på mig själv och min situation just nu!!!
Är inte rättvist att jag ska gå upp i vikt!

Måndag och en ny vecka

Tänkte att börja med att utvärdera förra veckan, var faktiskt en rätt så jobbig vecka! Så länge jag kan hålla mig till mina rutiner och veta att jag äter rätt och tränar lagom så känns det ofta bra. Förra veckan var lite för många dagar då vi firade och hade fest, ångesten byggde upp sig under veckan och var hemsk i lördags! I onsdags på nationaldagen hade vi några vänner över så vi grillade gott (och åt efterrätt). Sedan i fredags var vi på studentfest. Var nog den dagen som var jobbigast! Jag hade själv studenten på arbetet och sedan tränade jag och åkte ner till studentkalaset. Jag och sambon gjorde ett stopp inom hans föräldrar för att fixa några saker. Jag var jättehungrig efter träningen och kände att jag inte kunde vänta 1-2 timmar på mat så jag tog ett knäcke och en frukt... Sedan åt jag lite mer än planerat på studentkalaset. Dagen efter, på morgonen, var extremt jobbig. Vi gav oss ut och sprang milen, men det gick långsamt. Jag fick inte upp någon fart och fick ont i magen efter ett tag - inte roligt. Milen tog 5 minuter längre tid än vad den brukar, kändes bara skit efteråt! Tog lång tid innan det dåliga humöret gav med sig....

På eftermiddagen/kvällen så kom massa vänner/kollegor över till oss för fest. Kändes svårt med maten på kvällen men det gick lite bättre än på fredagen. Vi hade en kanontrevlig kväll och det lindrade ångesten en del. Jag fick inte samma söndagsångest igår som jag brukar??? Kändes mer som att jag inte kan göra något utan nu får det bli vad det blir. Var skönt att kunna gå tillbaka till normala rutiner på söndagen. Idag vankas ännu ett studentkalas, men jag ska fixa det bättre idag än i fredags :)

En måndag = en ny vägningsdag. Jag fick en kommentar förra veckan från en läsare om att jag ska vara försiktig med att jag går ner något hekto varje vecka. Ska jag vara ärlig så gör det mig själv lite orolig, det är de där små grejorna som gör att jag lätt kan trigga igång sjukdomen igen. Jag var bergsäker på att jag skulle ha gått upp i vikt imorse, men istället hade jag gått ner lite till. Inte mycket (kan väl räknas in i det naturliga) men då borde jag lika lätt ha kunnat gått upp lite. Får hålla det i åtanke och tänka på att inte lyssna på fel röst. När det blir såna "stora" avsteg från de vanliga rutinerna och ordningen så tror jag att jag lätt lyssnar på fel röst och många bäckar små.

Jag är inte underviktig och jag ligger fortfarande rätt så mitt i mitt "okej"-intervall (som jag och min behandlare satte upp) men jag ska helt klart vara uppmärksam på trenden.

Oj, det blev ett långt inlägg och nu tror jag inte att ni orkar att läsa mer... Hoppas att ni får en bra vecka
Tusen kramar till er alla som läser och stöttar mig!

ångestfri - gick sådär

Det gick sådär att ha en ångestfri månad. Redan första kvällen slog klorna i mig. Vi hade ätit god hemmagjord pizza och jag åt lite mer än jag tänkt - blev sådär riktigt mätt. Direkt kändes det som jag ätit för mycket och ångesten kom! Jag blev en ragata hela kvällen, min stackars sambo fick ta mycket skit. Nästa morgon bestämde jag mig för att lägga det bakom mig och vi hade en bra lördag. Var iväg och veckohandlade och det tog tid! Har en intensiv vecka framför oss med många studenter och fester, så det blev en del shopping :)

Jag klarade mig hela veckan utan att väga mig och imorse när jag skulle ställa mig på vågen var det en nervös känsla! Hade gått bra under veckan, jag hade gått ner lite men inte mycket. Min behandlare säger att det är okej att pendla lite upp och ner och jag ligger fortfarande inom mitt "okej-intervall". Känns lite bättre nu att bara väga sig en gång i veckan, blir en liten friare känsla och jag vågar att äta på ett annat sätt.

Vädret må vara grått ute men just nu gör det inte så mycket. Känns rätt så okej och jag har det rätt så bra. Nu ska jag bara överleva denna veckan med allt jobb som är kvar innan eleverna tar studenten!
Kramar

1 juni och pizza

Har varit en bra vecka, har lyckats än så länge med mitt mål. Jag vägde mig i måndags och sedan har jag ställt undan vågen, den har inte varit framme under veckan. Nu kan jag ju lika gärna vänta till på måndag :) Har varit en lång vecka på arbetet. Fullt upp och jag vet inte hur många timmar jag lägger ner varje dag! Har nog arbetat närmare 60 timmar denna veckan så jag börjar att känna mig rätt så trött nu. Har lite (kanske 2 timmar) arbete kvar ikväll, men just nu känns det som jag kanske skjuter det till imorgon :) Tror inte att jag orkar så mycket mer ikväll....

Har varit och tränat idag, provade för första gången indoor walking! Var grymt roligt och jobbigt för den delen också. Helt klart att jag kommer att gå på det igen! Ikväll vankas hemmagjord pizza, känns lite jobbigt. Min sambo gör underbart god pizza, men jag tycker att den är jobbig att äta. Känns som att jag är onyttig nu och äter massa skräpmat. Men hemmagjord pizza är inte skräpmat och man måste väl kunna äta lite gott en fredag. Jag ska inte låta ångesten ta över utan äta min pizzabit och njuta av den.

Jag ska se detta som första dagen på den nya månaden och låta den bli en månad fri från massa ångesten och förbjud! Är ni med mig????

Hoppas att ni får en bra helg
Kramar

Klarade en hel vecka :)

Jag klarade faktiskt en hel vecka utan att ställa mig på vågen! Har varit lite svårt under veckan att äta det där extra som man blir bjuden på. Vi har varit på kalas både i lördags och i söndag och jag var kanske dum som gav efter för sjukdomen men jag åt ingen tårta på kalasen. Jag åt vanlig mat och normala portioner men det där extra onyttiga kändes svårt.

Har så fullt upp på jobbet att jag inte ens orkar att bry mig om vad vågen sa imorse under dagen... Den stod på 0,3kg mindre än förra veckan så det är ju rätt så mycket samma. Har ändå känts rätt så skönt att inte vägt sig under veckan - lite friare känsla.

Nu ska jag arbeta någon timme till - är ju lärare och avgångselevernas betyg ska vara satta ikväll, bara att börja!!

Kramar

2 dagar

Jag har faktiskt inte vägt mig varken igår eller imorse! Ska säga att det känns tufft och ovisst, tror självklart att jag har gått upp massor men jag vet ju att det bara är den sjuka rösten i mitt huvud som säger det. Är nog att jag släpper på kontrollen som är värst. Men jag lovar mig själv att jag ska inte väga mig förren på måndag morgon!

Ny måndag

Jag ska börja att erkänna att jag höll inte löftet från förra veckan. Jag vägde mig varje morgon, men det var en liten skillnad denna veckan. Jag lät inte siffrorna förstöra alltför många dagar.

Det har hänt två lite större grejor under veckan som har gått... I torsdags så var vi och firade en kusin till min sambo. Jag hade inte bestämt mig innan för om jag skulle äta efterrätt eller inte.. Fick världens ångest där och åt ingen - dumt av mig kanske men jag har inte ätit något "onyttigt" under hela maj månad och jag ville inte förstöra det nu... Vet att det är dumt och att risken finns att jag faller tillbaka. Igår (i det fina vädret) så var jag och sambon ute och då åt vi varsin glass! Jag fick sjukt mycket ångest efteråt. Inte så mycket för att glassen innehöll för många kalorier, var ju som ett mellanmål utan snarare för att jag åt något onyttigt. Nu har jag ju förstört det hela. Samtidigt så blir jag rädd - rädd för att jag har mer sjuka tankar än vad jag vill erkänna. Jag vill kunna unna mig en glass då och då i sommar utan att få dåligt samvete. Hur ska jag tänka? Vill ju utmana mig själv men samtidigt måste jag fixa att stå emot de dumma tankarna efteråt... Har ni goda tankar så hjälp mig :).

Idag vägde jag mig och vågen sa lite mer än igår, men det kändes ändå okej. Nu ska jag iallafall inte väga mig förren nästa måndag!!!

Nu gäller det att njuta av det fina vädret, vi vet inte hur länge vi får behålla det...

Nu får det vara nog!

Precis så kände jag igår. Jag gick upp på morgonen och vägde lite mindre än dagen före. Men jag tyckte fortfarande att jag vägde för mycket. Blev först några fundersamma timmar. Dock lyxade jag till det för sambo med nybakade bullar. Jag smakade en också :) Gav lite ångest efteråt....

När vi sedan var ute och körde för att göra några ärenden och handla så tänkte jag att "Nu får det vara nog". Vad håller jag på med???? Varför njuter jag inte av livet och äter en normalt vanlig kost? Varför ska jag och min sambo inte kunna äta ute utan att jag tänker kalorier hela tiden och måste träna för varje kalori extra jag stoppar i mig. Varför ska han behöva stå ut med mig på detta humör??? Förtjänar han inte bättre???

Efter vår shoppingtur så cyklade vi till grannbyn och åt lunch på en bykrog. Var buffe och jag åt mig mätt och provade lite olika maträtter. Jag behöver inte äta massa onyttigt och fel saker men jag ska äta ordentligt - hur ska jag annars orka att träna? Jag vägde mig imorse och självklart så vägde jag lite imorse än igår, blev middag rätt så sent på kvällen... Nu ska jag inte väga mig förren nästa måndag. Om jag väger mig varje dag så låter jag siffrorna ta över mitt liv och jag ska inte bli sjuk igen!

Nu är det nog!!!! Jag har rätt att äta gott och njuta av livet!!!

Måste slänga ut vågen!

Jag måste verkligen slänga ut vågen, har denna veckan vägt mig varje morgon och vikten gick först ner lite för att sedan stå stilla under några dagar. Om jag ska väga mig så är jag så orolig och låter hela dagen styra vad jag ska äta och träna... Imorse ställde jag mig på vågen och den stod på 0,6kg mer än igår, fick en chock mådde uruselt hela morgonen. Jag satt och gråt i bilen, skjutsade min sambo till bussen, han ska nämligen upp och springa Göteborgsvarvet idag. Önskar honom lycka till! När vi satt i bilen så satt jag och grät. Jag vet ju vikten kan pendla ganska mycket under en vecka men det känns ändå inte rättvist. Jag tränade normalt igår, cyklade till och från jobbet (40 minuter enkel väg) och gick på ett yoga pass. Jag åt kanske lite för lite (varningsklockorna ringer i huvudet) och då borde jag ju inte ha gått upp i vikt. Vet med mig att jag måste äta alla måltiderna idag, men samtidigt vill jag så gärna hoppa över något eller dra in på maten. Är så mycket lättare när sambon är borta hela dagen att bara glömma att äta. I skrivande stund så lovar jag mig själv att följa min matplanering och inte hoppa över eller dra in på maten. Jag får ta alla ångest det ger och bara andas igenom det, har ju gjort det innan.

Mitt humör stämmer överens med vädret ute - regn!

Måndag igen

Vet inte vad jag ska tycka. Det är måndag igen och veckan har inte varit bra! Jag hatar verkligen att jag låter rösten/sjukdomen ta större och större del av mitt liv igen. Jag vill så gärna gå ner så att jag kommer inom mitt "okej"-intervall igen. Imorse vägde jag 0,8kg över den övre gränsen, ändå har jag tränat ordentligt och inte ätit massa onyttigt under veckan. Jag har ändå inte lyckats att gå ner under veckan, imorse vägde jag 0,1 kg mindre än förra måndagen. Önskar att jag bara kunde strunta i det och leva livet igen, njuta och må bra. Jag önskar att jag kunde kasta alla dåliga tankar i soptunnan och inte grubbla så mycket. Någon som har tips på hur jag gör det???? Tacksam för råd :)

I lördags sprang jag och sambon Lundaloppet. Jag hade som mål att springa under 1 timme och det lyckades jag med. Jag sprang utan klocka och tyckte att jag höll ett okej tempo. Tog rätt så lång tid att komma över startlinjen då jag startade lite längre bak i ledet. Sprang in på tiden mellan 57 och 58 minuter. Så jag tänkte att du borde jag ha kommit in på under 55 minuter för det tog säkert mellan två till tre minuter från starten gick till jag kom över startlinjen. När jag sedan går in på hemsidan för att läsa min tid så säger den att jag sprang några sekunder över 55 minuter. Blev så irriterad för hade jag bara vetat om de ynka sekunderna så hade jag säkert kunnat springa lite snabbare under loppet. Blev riktigt arg och irriterad på mig själv, men sedan när jag lugnat mig så insåg jag ju att jag sprang ändå på en bra tid och att jag borde vara nöjd :)

Ska inte låta dagen förstöras av mitt dåliga humör och jag ska inte låta det gå ut över min sambo. Måste säga att jag tycker synd om honom som får stå ut med mitt dåliga humör när jag är både arg och ledsen mestadelen av tiden. Ikväll ska jag överrösa honom med alla min kärlek så han vet hur mycket jag älskar honom!

Nöjd

Fick en bra tid igår på vårruset, sprang på 26 ½minut. Var en snabb runda och jag är helt klart nöjd. Var bara lite irriterande att folk som ska gå startar i fel startgrupp. Det stoppades upp massor under banans gång och jag tror att jag hade kunnat springa snabbare... Men det är inte tiden som är det viktigaste utan att jag ställde upp och hade roligt! Efteråt åt vi av picknikkorgen och hade det trevligt, var riktigt gott och mumsigt. Vädret ska man ju inte heller klaga på igår, varmt och skönt.

Hade en bra kväll igår, så jag är helt klart nöjd!

Trevlig valborg och första maj :)

Har haft en otroligt mysig och trevlig valborg och första maj! Jag hade ju bestämt mig för att hålla mig borta från sötsaker och liknande, har faktiskt gått alldeles utmärkt under förra veckan. På valborg var det så underbart väder att jag och sambon åt en glass ute i solen. Sedan grillade vi hos hans föräldrar (hamburgare) och njöt av majbålet nere i Malmö. Åt en liten bit dajmtårta på kvällen också. Vet att jag fortfarande väger (enligt mig) lite för mycket. Jag är fortfarande över mitt tillåtna intervall så jag ska äta ordentligt och nyttigt... Jag vill gå ner så jag kommer inom mitt "ok"-intervall men det ska gå till på rätt sätt och får lov att ta lite längre tid.

Igår, första maj så fyllde min mamma år :). Jag och sambon började med en god frukost ute i solskenet på vår uteplats. På eftermiddagen så firade vi mamma med en fika på en trädgårdscafe och sedan var vi hemma hos oss och grillade. Hade en otroligt skön och mysig dag. Lite ångest eftersom det blev en del kakor när vi fikade men det får man väl ta ibland. Nu är det att ta nya tag...

Ikväll ska jag springa vårruset i malmö, 5km. Ska bli skoj och roligt att springa ihop med några kompisar. Har aldrig sprungit det innan så det blir en ny upplevelse. På lördag ska jag springa lundaloppet också så det blir två tävlingar denna veckan. Jag har inget tidsmål, utan kommer att ta det som det kommer. För mig är det bara en skön och rolig upplevelse. Är det någon av er som läser som kan tänka sig att springa ett lopp utan att ha ett specifikt tidsmål min sambo tycker nämligen att jag är lite knasig i denna frågan :)

Allt eller inget

Har varit världens häxa under de senaste dagarna. Jag har hemmet som en frizon som jag måste trivas och kunna slappna av i. Nu när vi precis har flyttat och haft världens kaos så har jag varit stressad och irriterad. Att jag har haft det tufft och ovisst på jobbet med nedskärningar (vet inte om jag får vara kvar nästa läsår) så har mitt humör inte varit det bästa. Min stackars sambo får ta mycket av mitt dåliga humör och jag vill inte att det ska drabba honom! Jag vill hinna så mycket på kvällen när jag kommer hem från jobbet men det känns som vi bara flyttar runt lådorna....  Igår fick vi rätt så mycket gjort så nu känns det lite bättre hemma, man snubblar inte över lådor och kassar i hallen längre utan det börjar att se rätt så okej ut :)

Veckan som har gått har ändå varit okej. Jag har inte vägt mig under veckan och kunnat äta rätt så fritt, har blivit rätt så mycket godis och sötsaker. Har känt mig som världens godisråtta.... Jag har också haft en träningsfri vecka, har helt enkelt inte orkat att träna och har velat lägga tiden på att packa upp lådor och få i ordning hemma istället. Ångesten har därför stundvis varit rätt så hög och jag har känt mig "megastor". Vågen var inte snäll imorse, låg lite mer än 2 kilo över mit "okej-intervall". Visste att jag nog skulle hamna där omrking men det känns ändå inte roligt. Jag vill falla tillbaka till gamla rutiner, vet att jag går ner snabbt i vikt om jag skär bort kolhydraterna men jag tänker inte göra det!!! Jag ska minska ner (inte sluta helt) med godis och sötsaker. Kommer inte att äta det under vardagarna men jag kommer att äta på helgerna när jag bjuds på det. Tänker inte köpa hem godis mm till mig själv. Jag ska också komma igång med träningen denna veckan. Vet ju att jag kan gå ner kilon snabbt om jag vill men jag ska nu satsa på att försöka hitta min normalvikt och må bra i den. Förra veckan var verkligen en kass vecka, blev alldeles för mycket godis och skitmat. Denna veckan ska bli mycket bättre - jag ska äta vanlig mat, inte frossa i massa godis och sötsaker och jag ska träna normalt!!!


Kramar

Jag lever

Vill bara meddela alla som undrar att jag lever :)
Vi har ägnat hela påskveckan åt att flytta! Vi har kommit lite till ro i huset men det har varit jobbiga dagar med mycket flyttstök och sedan vill man ju komma till ordning i det nya huset. Jag har inte orkat eller hunnit att tänka på maten, vikten och liknande. Jag har ätit och mått bra under påsken... Vi firade påsk med våra familjer så det blev två påskmiddagar med massor av godis! Var kanske inte en sån rolig känsla efteråt men det får jag ta under veckan som kommer nu... Under veckan vi flyttade hann jag inte med att träna en enda gång, men samtidigt var flytten träning nog. Denna veckan är jag tillbaka på jobbet efter påskledigheten och nu ska jag träna denna veckan. Hade nog bara önskat en vecka till för att komma i ordning i det nya huset. Måste bara säga att jag är riktigt glad över att vara sambo nu och trivs med det, men det är jobbigt att flytta!!!!

Kommer ett längre inlägg, men först ska vi få allting att fungera i huset :)
Kramar

Börjar att kännas lite bättre nu

Just nu börjar det att kännas lite bättre, kan till stor del bero på att jag har gått ner i vikt under veckan som har gått. Vågen var betydligt snällare imorse än förra veckan. Det har blivit en del träning under veckan och jag har hållt mig ifrån onyttig mat, men jag har ätit vanlig mat och ordentligt vid måltiderna. Är inte riktigt bra och det är lite av en varningssignal att jag är så beroende av vikten. Önskar bara att jag hade kunnat komma till ro med att alla inte har ett BMI på 20,0 och jag ska vara nöjd med vad jag väger. Jag menar att jag har ett bra liv, min kropp orkar att träna och fungerar i vardagen. Mitt liv består inte bara av arbete utan nu har jag pojkvän/sambo som jag älskar mm.

Jag tror att jag måste komma till insikt med mig att jag faktiskt inte har en verklig kroppsuppfattning. Jag ser inte mig själv som tjock men jag tror inte att jag ser hur smal jag egentligen är. Ibland får jag fortfarande dumma tankar när jag ser smala personer och önskar att jag kunde vara så smal. Ibland önskar jag att jag kunde äta mer eller äta "onyttiga" saker och inte gå upp i vikt. Vet att det är så dumma tankar, min kropp kommer ju att hitta sin trivselvikt om jag låter den sköta det. Problemet är väl bara att jag måste acceptera min trivselvikt, det är det svåra???

Är det någon mer där ute än jag som upplever att det svåra är att få vikten att stabilisera sig och acceptera att ha ett BMI på mer än 20,0?

Ska det inte vända snart???

Har haft en helvetes helg. Har funnits några ljusglimtar och de försöker jag njuta av men det har varit en tung helg. Jag har känt mig jättetjock och bara önskat att jag kunde gå ner lite i vikt. Lördagen var ändå okej, vi började morgonen med att simma i cirka 40 minuter och sedan åt vi en god frukost. Jag var iväg på möte sedan och på kvällen träffade vi några kompisar och bowlade. Efter bowlingen var vi ute och åt. Jag valde ett relativt säkert alternativ, med pasta Frutti di Mare. Jag ska vara ärlig och säga att jag åt knappt någon pasta... Har blivit rädd för att äta snabba kolhydrater igen. Men vi hade en trevlig kväll.

Söndagen var det katastrofala dagen, jag började nämligen morgonen med att väga mig. Fick total panik, nu väger jag fortfarande över intervallet som jag och min behandlare har satt upp. Meningen var att vi skulle ut och jogga en runda på morgonen men jag gick/powerwalkade istället. Gick gråtande, ledsen och arg. Jag tycker att det är så orättvist att jag äter bra (hyfsat efter matschemat) och tränar ordentligt, ändå så lyckas jag inte gå ner i vikt. Jag vill bara gå ner så att jag kommer inom intervallet igen. Är det för mycket att be om! Känner mig megafett just nu!

usch!

Jag måste ändå börja med att säga att jag är tacksam för alla goda råd och kommentarer, de hjälper mig massor. Ibland behöver man få höra det där självklara från andra, man vet det själv men det är ändå svårt att säga till sig själv.

Jag hade först tänkte att hoppa över träningen igår men när jag satt hemma och såg ut på det fina vädret så kunde jag inte låta bli att snöra på mig joggingskorna. Jag bestämde mig för att ta en lång runda men i behangligt tempo. Jag sprang/joggade utan klocka och har ingen aning om min tid men jag tog det i lagom långdistans tempo. Jag mätte rundan när jag kom hem och den var över en mil! Blev förvånad för jag trodde inte att den var så lång. Kände inte av det igår när jag joggade men idag har jag lite känningar i rumpan. Ska nog ta ett lugnt pass idag, eller så pausar jag idag och tränar imorgon. Får se vad jag känner för, ska försöka låta bli att träna för att förbränna kalorier. Igår så gav jag mig ut och sprang bara för att det var skönt i solen, ingen stress, tid eller så. Precis så som jag vill att träning ska vara!

Det kändes iallafall bra igår efteråt och jag åt en bra middag på kvällen. Under dagen hade jag varit hemma och fastnade lite i småätande, åt upp ett halvt paket digestivekex och det gav ångest. Men jag lät det inte gå ut över kvällsmaten. Lagade pastagratäng med skinka och broccoli :) Men när jag ställde mig på vågen imorse fick jag en chock. Det är inte rättvist att jag ska väga så mycket! Var på kalas i helgen, både lördag och söndag och åt då lite tårta och så men det är väl inte meningen att jag ska gå upp närmare 1,5kg av det! Just nu väger jag mer än vad jag och min behandlare har sagt som okej-intervall. Jag är ju inte överviktig eller så utan jag har fortfarande ett relativt lågt BMI men jag väger ändå över mitt "okej"-viktintervall. Känns tungt just nu. Vet att jag snart måste gå och äta lunch men det tar emot. Känner hur jag bara blir tjockare och tjockare. Kommer aldrig att komma ner till intervallet igen....

Hemskt, hatar denna sjukdomen!!!!

Träna för mycket?

Jag ska vara ärlig, jag är rädd just nu. Önskar att jag kunde väga lite mindre, känns som att siffrorna bara rusar iväg och jag väger massor. Skulle vilja att vikten stabiliserar sig... Det varierar massor (och det vet jag är normalt men det är ändå jobbigt). Är rädd att jag fallit lite tillbaka, oroar mig för att äta vissa saker, är rädd för att gå upp i vikt. När jag tränar så stirrar jag mig gärna blind på siffran som säger hur många kalorier jag har förbränt. Jag tycker om att träna, men nu överdriver jag nog träningen en del. I måndags så värmde jag upp med elipsmaskin och styrketränade sedan. Efter det avslutade jag med att springa 5km. Igår så cyklade jag i närmare 40 minuter och sedan tränade jag Zumba 1 timme. Hade ju egentligen räckt att jag tränat en av sakerna igår. Idag har jag vilodag men jag oroar mig för att jag inte kommer att hinna träna dubbelt imorgon. Hade tänkt att springa 5 km och sedan träna Body Pump (60minuter) på det men eftersom jag ska jobba sent så kommer jag nog "bara" att hinna träna Body Pumpen, ska kanske springa efter Body Pumpen istället.

Om jag hade fått en önskan hade det varit att bli helt fri från sjukdomen, jag hade gärna vägt några kilo mer bara jag hade varit nöjd och inte hela tiden tänkte i kalorier och förbränning. TÄNK att kunna äta allting utan att tänka om det har blivit för mycket eller för lite osv...

Känner ni igen er eller är jag ensam i den mörka kväll med alla dessa tankar???